Ge exilkubaner första tjing
Omfattande protester har skakat Kuba de senaste dagarna. Brist på el, mat och mediciner har gjort livet svårt på ön. Men ekonomiska problem och nu också ökande dödstal har spätt på den frustrationen som finns bland en yngre generation kubaner. Nu vill de göra sig av med landets diktatoriska ledning.
När Kubas regim väl faller, oavsett om det sker nu eller om flera år, kommer formen för övergången vara avgörande. Östeuropas oligarkier eller Mexiko efter dess enpartistats fall är avskräckande exempel på hur en oordnad övergång till marknadsekonomi kan se ut. Offentlig egendom och verksamheter kommer behöva säljas eller reformeras för att klara sig ekonomiskt och finansiera en omställning av den kubanska staten till demokrati och öppenhet.
När regimer faller och andra tar över finns en överhängande risk för att underliggande korruptionen och systemfel ändrar form och fortsätter plåga befolkningen. En ny icke-kommunistisk elit är välkommen. Men om den inte bygger på en fungerande rättsordning är det bara en marginell förbättring.
Man skall dock påminnas om hur postkommunistiska länder tidigare har slagit över i extrem nationalist där minoriteter trakasseras av staten. Det är en balansgång som kommer bli svår för Kuba att navigera. Länder i forna Sovjetunionen lämnades i flera fall i händerna på rövarbaroner med kopplingar till den gamla diktaturen. Det kan inte tillåtas hända igen.
Omvärlden har ett ansvar. Inte att skynda på omställningen med hård makt på sätt som tidigare misslyckats. Utan snarare att använda situationen och skapa incitament för ett fungerande rättssystem och en ekonomi som inte lamslås av den korrupta partikadern.
Inte minst fastighetsmarknaden på ön riskerar att bli ett attraktivt nytt område för spekulationer. Före revolutionen var Kuba ett turistparadis och det kan mycket väl bli det igen. Det borde dock inte vara konglomerat eller andra länder som står för festen. Beroendet gentemot kvarvarande kommuniststater behöver klippas, men det är inte önskvärt att ersätta det med andra övermakter i formen av internationella bolag.
Kuba är på många sätt ett utmärglat land efter sextio år av kommunism. Men det har en resurs större än någon av öns grödor eller naturresurser. Det är exilkubanerna. Högutbildade och kvalificerade arbetare har i decennium efter decennium lämnat kommunismens skugga för att söka sig ett bättre liv. Många sitter både på kapital och kunskaper som landet behöver.
”När Kubas regim väl faller, oavsett om det sker nu eller om flera år, kommer formen för övergången vara avgörande. Östeuropas oligarkier eller Mexiko efter dess enpartistats fall är avskräckande exempel på hur en oordnad övergång till marknadsekonomi kan se ut.”
I ett öppnande av ekonomin borde de välkomnas tillbaka med öppna armar. Om det skall spekuleras i den postkommunistiska ekonomin behöver ekonomiska och nationella intressen balanseras. Om personer från andra länder vill köpa mark eller på annat sätt ta del av Kubas ekonomi vore det rimligt att kräva bevis på anknytning när landet öppnas. Efter misslyckanden med Sovjetunionens länder behöver de kvarvarande röda staterna hanteras med varsamhet.
Det styre som nu försöker slå ned protesterna behöver bytas ut. Den resan är mycket längre än att presidenten avgår och då behöver Kuba all hjälp det kan få. När landet väl är redo för marknadsekonomi kan kubanerna i exil hjälpa landet på rätt väg igen.