Generation röds segertåg
”Jag mår illa när jag tänker på vad vi som tillhörde den revolutionära vänstern skrev, sade och gjorde”, framhåller han i en självrannsakande text.
Skytte vänder sig med agitatorns skärpa och botgörarens blottade bröst mot den 68-nostalgi som till och från väller fram i medierna. Han vill heller inte vara med om att vifta bort marxist-leninistiska sekter som oskyldig ”tokvänster”. Saken tarvar sitt allvar. Från dessa grupperingar utgick en stor mängd makthavare i media, departement och akademi.
Och nog är det så att när det gäller makten över tanken kan få grupper, om någon, mäta sig med generation röd. Allt tal om nyliberalism till trots. Mediesmarta moderater har således vetat att marknadsföra sig själva ”som de riktiga 68:orna”, de som bäst för vidare ett arv av individens frigörelse från auktoritet, normer och värden. Vänster förknippas så nära med det goda, att också det som en gång var Högerpartiet har sökt sig in i vinnarhästens fålla.
En annan av historiens ironier ville att åtskilliga 68:or skulle göra tjänst hos den kanske mest USA-like storpotät – förlåt storkapitalist – som vårt lands senare företagarhistoria kan uppvisa; TV-monopolets överman Jan Stenbeck.
Om detta säregna äktenskap skriver Skytte i Svenska Dagbladet (20/1). Han efterlyser en annan än anekdotisk kunskap om hur det gick till när Stenbeck med delar av vänsterintelligentian vid sin sida förändrade ”det gamla halvt östtyska medieklimatet i Sverige” till oigenkännlighet.
Skyttes kolumn är ett uttryck för att viktiga delar av historien om 68-generationens erövrings- och segertåg, men också om dennas besvikelser, transformationer och renegater, väntar på att tecknas ned. Värdefulla dokumentära insatser som de så kallade vittnesseminarier som för några år sedan hölls på Högskolan i Södertörn väntar på att kompletteras och diskuteras.
Med finansiering från Axel och Margaret A:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål i ryggen rullar nu ett nytt forskningsprojekt – ”Arvet efter 68” igång. Under ledning av Svante Nordin och Lennart Berntsson, en gång själva på barrikaderna, är vi ett tiotal forskare från olika discipliner och lärosäten som ska studera betydelsen av ”68” ?som kulturfenomen – följa spåren av dess vittförgrenade verkningar i offentligheten. Själv tar jag mig an frågan om vänsterns betydelse för Svenska kyrkans utveckling, enligt somliga att likna vid en utdragen demonstration med sådan inneboende kraft att tåget räckte hela vägen fram till ärkebiskopsgården i Uppsala.
