Håll Damoklessvärdet över Liberalerna
Tankarna går (jodå) till det antika Grekland, som kulturellt omfattade även Syrakusa på Sicilien. Där var Damokles hovman åt kungen Dionysios. Damokles såg på nära håll hur ombonat och bekvämt kungen hade det och prisade och smickrade dennes tillvaro. Dionysios blev irriterad och bjöd då Damokles att byta plats med honom och sätta sig till rätta i högsätet under en bankett. Damokles gjorde det mer än gärna. Han njöt av mat och dryck tills han tittade upp och fick se att ett svärd hängde över hans huvud, endast fasthållet av ett tagelstrå.
Damokles förstod vad det var för poäng Dionysios ville göra och tappade både aptit och vilja att vara kung.
Tillbaka till förhandlingarna. Att det är Sverigedemokraterna som utgör kvartettens problembarn togs allmänt för givet redan före valet. Men faktum är att det har funnits – och finns – minst lika stora skäl att oroa sig för Liberalerna. I god tid före valet förklarade ju åtminstone två av deras mest halsstarriga riksdagskandidater att de minsann aldrig kunde rösta för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Och då gav de uttryck för en stämning som är representerad i halva partiet.
Så släpp in dem i regeringen, har det borgerliga svaret varit. De sänker inte ett skepp de själva seglar på, är tanken. Och det ligger mycket i det.
Det är här Damokles träder in i tanken. För statsrådsposter till Liberalerna är nog vad vi kan tolka in i tystnaden kring förhandlingarna. Man hade hört det välkända gälla ljudet av sårad liberal självuppfattning annars.
”Man hade hört det välkända gälla ljudet av sårad liberal självuppfattning annars.”
Men det är en vågad operation. En regering har mer makt än endast över budgeten. Man har utnämningsmakt och makt över regleringsbreven till myndigheter för att nämna de två tydligaste exemplen. Såvida Liberalerna inte har genomgått en oanad metamorfos kommer de vilja begagna sig av sådant för att göra symboliska markeringar mot Sverigedemokraterna – för att visa att de minsann fortfarande är liberaler.
Liberalernas ledning är ju som bekant utsatt för ett tryck både från en intern vänsterfalang och politiska fördömanden från flera håll i offentligheten. Man kommer sannolikt att ta tillfällen att försöka kompensera för sitt vägval när sådana uppenbarar sig under mandatperioden. Att Miljöpartiet fick ordförandeposten i Kulturutskottet och en liberal ledamot posten som vice ordförande kan eventuellt betraktas i det ljuset; som en signal att Sverigedemokraterna minsann inte kommer att få något att säga till om i kulturfrågor.
Det är spekulationer. Men om Liberalerna hemfaller åt ideologiska revirstrider kommer det skapa problem i Rosenbad och i förlängningen också i Riksdagen, där Sverigedemokraterna förstås kommer att reagera.
Såvida inte Ulf Kristersson håller Liberalerna hårt i hampan. Detta genom att peka på deras valresultat på 4,6 procent och göra klart att han är beredd att utlysa extra val när som. Det hotet bör hållas mycket tydligt framför liberala näsor från regeringens första dag.
Eller hållas i ett tagelstrå över deras huvuden, då.
