Håll efter bidragsbrotten

Men de senaste fem åren är det tjugo procent av alla kommuner som inte har anmält något misstänkt bidragsbrott. Det är inte försvarbart. Alla vet att den reella omfattningen är mycket högre än så. Och det är också vad man säger rakt ut på Polisens nationella bedrägericentrum, NBC: ”Det är en oerhört låg siffra för att vi känner till att bidragsbrotten förekommer i de allra flesta kommunerna”.

Vid misstanke om fusk är kommuner skyldiga enligt lag att polisanmäla. De behöver alltså inte själva driva en juridisk process utan endast anmäla. Ändå sker det inte i rimlig omfattning.

Så vadan detta? En spår läggs ut av Sveriges radio som intervjuat verksamhetschefen i Kumla kommun där man inte polisanmält på flera år. Hon menar att man visst gör noggranna kontroller men inte ”upptäckt någonting”. När hon får frågan hur hon ser på risken att handläggarna missar bidragsbrott svarar hon så här.

”Jag tänker väl att det såklart finns en risk. Men samtidigt så tänker vi på något sätt att vårt huvuduppdrag är ju inte att undersöka bidragsbrott.”

Socialdirektören i Botkyrka kommun, där man endast fann två anledningar att polisanmäla förra året, säger för sin del att: ”Vi jobbar ju ständigt med förbättringar inom det här området för att kunna upptäcka mer om det finns.”

Kumla och Botkyrka meddelar samma sak fast på myndighetssvenska: att det där är något man struntar i.

Men det är inte så enkelt som att det handlar om ren nonchalans. Det är faktiskt riktigt att det inte är handläggarnas primära uppgift att agera kontrollanter. Saken är – som så ofta i Sverige – att systemet inte är konstruerat utifrån antagandet att missbruk förekommer. De berörda administratörerna har inget omedelbart intresse av att gräva, blottlägga och polisanmäla. Det är förstås besvärligt och olustigt.

Bilden som ges från Kumla och Botkyrka behöver inte nödvändigtvis vara representativ för attityden i andra kommuner. Men de kalla siffrorna tyder faktiskt på att så är fallet.

Systemet behöver kompletteras på något sätt. Finns det inte uppenbara anledningar för kommunala tjänstemän att verkligen anstränga sig – det är faktiskt skattebetalarnas pengar det handlar om – så bör man antingen skapa sådana anledningar eller fundera på om det går att upprätta externa granskningsfunktioner.