GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Hedersförtrycket finns fortfarande kvar

För tjugo år sedan mördades Fadime Sahindal av sin egen far. Skjuten i en lägenhet i Uppsala den tjugoförsta januari 2002. Hon ansågs av familjen skadat sin egen och deras heder genom att ha en svensk pojkvän. Det ansågs tillräckligt för hon inte längre skulle tillåtas leva.
Ledare • Publicerad 21 januari 2022
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

De tillhörde en kurdisk familj som invandrat till Sverige från Turkiet när Fadime var sju år gammal. Familjen levde inte i något utanförskap, minst av alla pappan Rahmi Sahindal som ekonomiskt var välintegrerad i det svenska samhället. Jobbade och ägde aktier. Han följde lagar och regler till den punkt han jagade ned sin egna dotter och mördade henne för att har brutit mot släktens hederskodex.

Det räcker inte med att människor lever och arbetar i Sverige för att de skall dela de grundläggande värderingar som gör att människor kan leva sina liv utan att behöva vara rädda för våldet som ens egna familjer är kapabla till.

Tidiga försök att uppmärksamma hedersproblemen och dess följder förnekades och anklagades för att vara rasistisk mytbildning. Att barn till invandrare mördas, könsstympas, lever under ständig övervakning eller skickas till hemländerna av den egna familjen är nu accepterade som en realitet. Men det har tagit alldeles för lång tid att få en berättigad plats i samhällsdebatten.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Första juli 2020 blev det möjligt att införa utreseförbud för barn som riskerar att tvingas bli bortgifta i hemlandet. Samtidigt infördes en särskild straffskärpning för brott som med hedersrelaterade motiv.

”Orden kastas omkring tills de tappar sin betydelse.”

Även om få idag förnekar att brott begås mot barn av familjer som lever med en skamkultur är det desto fler som försöker urvattna begreppet hedersproblem. Nyheten om att en friskola i den välbärgade Stockholmsförorten Täby infört klädkod hann knappt rullas ut innan vänstern ropade om hederskultur. På Aftonbladets ledarsida skriver Zina Al-Dewany om hur strikta klädnormer är en ”hederskultur vi sällan pratar om”. I tidningen ETC skriver skoldebattören Åsa Plesner att skolan ägnar sig åt hederskultur och likställer reglerna med religiös fundamentalism.

Det är som att kastas tio år tillbaka i tiden då det var populärt bland den politiska vänstern att gå från förnekelse till att istället vilja tala om svenska hedersnormer. Orden kastas omkring tills de tappar sin betydelse. Det är ett osynliggörande av de brott som drabbar personer vars familjer fortsätter leva utifrån hederskulturen som präglar det privata livet i hemlandet.

Att vänsterdebattörerna fokuserar på en skola är i sig något större än att de bara vill montera ned det fria skolvalet. Att skifta fokus till en friskola och dess nedskrivna klädregler är i sig ett olyckligt, om inte medvetet, grepp som skymmer ursprunget till hedersproblematiken.

Det är familjen, det som skall vara ens trygga famn, som begår brotten. Det handlar heller aldrig om nedskrivna regler. Utan om normer som släktens medlemmar själva lärt sig sen barndomen. Utanförskapet är inte ekonomiskt, utan kulturellt.

Pontus WesterholmSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.