Helveteslågor över Afghanistan
Men landets bångstyrighet är inte bara en styrka utan också dess egen förbannelse. Det svårtillgängliga bergslandskapet är inte bara ett hinder för en yttre fiende utan även för varje centralmakt. Lägg därtill klanvälde och olika folkgrupper utan lojaliteter mot andra än sig själva och en nästan hopplös bild tonar fram. Landets politiska förutsättningar har liknats vid det tysk-romerska rikets: Man har en kejsare med formell auktoritet (regeringen i huvudstaden Kabul) men med begränsad makt gentemot kungar, hertigar och feodalherrar (som motsvaras av Afghanistans stamledare och krigsherrar).
Till det skall läggas att afghanerna inte har ett gemensamt språk eller känsla av att i grund och botten vara en del av en nationell gemenskap.
Nu sänker sig molnen. Talibanerna tar i rasande takt över landet och idag är ungefär tre fjärdedelar av territoriet under deras kontroll. I städer och byar är människor utelämnade åt en terror som knappt låter sig beskrivas i ord. En ny flyktingvåg är i vardande.
Landets situation och moderna historia är av ett så pass mörkt slag att det uppfordrar till reflektion av ett slag som må utmana vår syn på hur världssamfundet normalt fungerar. Vi ser, helt riktigt, staters suveränitet och autonomi som utgångspunkt för legitima internationella relationer. Men är det dags att tänka sig undantag från den regeln? Dags att tänka den obekväma tanken att det finns länder som är så brustna att de inte kan ta ansvar för sitt eget öde, åtminstone inte under överskådlig framtid?
”Men landets bångstyrighet är inte bara en styrka utan också dess egen förbannelse.”
I förlängningen av en sådan tanke förvandlas Afghanistan till ett internationellt protektorat. Inte bara USA och västvärlden utan så gott som alla länder bidrar med militära och materiella resurser på det att ett någorlunda mått av normalitet infinner sig. Låt det sedan vara ett tillstånd för ett okänt antal decennier framöver.
Det kan tyckas vara ett orealistiskt scenario givet de regionala stormakternas rävspel. Men Afghanistan är en oroshärd för dem alla. Man skall minnas att det inte bara var rå maktlystnad som drev Sovjetunionen att invadera landet utan även en genuin oro för att en växande islamism skulle sprida sig över gränsen till Sovjetunionens egna områden med muslimsk befolkning. Ryssland sägs på senare tid dubblerat sina styrkor i Tadzjikistan.
Förr eller senare kommer någon aktör sannolikt känna sig tvingad att gå in i Afghanistan. Frågan är bara under vilka former och hur mycket av helveteslågor som hunnit svepa fram och tillbaka över landet till dess. Ju förr världssamfundet lyckas orientera sig emot en civiliserad gemensam ansträngning desto bättre.
FREDRIK HAAGE
