Annons

Hinder för en levande landsbygd

Avfolkningen av svenska landsbygden har börjat vända. Fler och fler inser att bostadspriserna i städerna rusar iväg samtidigt som otryggheten ökat. Men för den som kanske vill återvända till sin familjs hembygder kan det finnas hinder i vägen.
Ledare • Publicerad 13 mars 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

I torsdags rapporterade Smålandsposten om Andreas Habbe som tillsammans med sin familj vill flytta till släktgården i Mösjöhult. Som följd av de växter som trivs i de kringliggande betesmarkerna har området klassats som skyddad natur. Att slå ner sina bopålar i den lilla byn är då inte helt enkelt.

Gårdshuset bedöms som fallfärdigt och när de ansökte om att få riva och bygga ett enplanshus medgav länsstyrelsen att de kunde göra ingrepp på tomtmarken. Problemet är den att byråkraterna ritat gränsen intill husvägen vilket gör rivning och nybygge till en komplicerad och potentiellt en så fördyrad affär att hela projektet läggs ned.

Foto: Fredrik Sandberg/TT
Annons

Habbe får heller inte rusta upp den befintliga vägen då länsstyrelsen anser att man istället skall anlägga en helt ny väg över näraliggande åkermark. Inte för att det finns skyddsvärda arter vid vägen utan av den vaga anledningen att vägkanten har ”fin flora” som indikerar naturvärden i området.

I sitt svar i fredagens Smålandsposten påstår Elisabet Ardö, chef för länsstyrelsens naturskyddsenhet, att beslutet är en naturlig följd av de åtagande som Sverige gjort internationellt. Det rör sig om Natura 2000-områden där skyddet är relativt starkt.

Ardö menar att länsstyrelsen inte kan göra några ändringar av besluten. Men hennes förklaring är inte helt rättvisande. Det var i samråd med länsstyrelsen som gränsen mellan tomten och den skyddsvärda marken drogs. Det var dem som gjorde avvägningen mellan skyddet och rätten att göra ändringar på tomten. Att nu skylla ifrån sig på att det är regeringen som beslutar om undantag är därmed oärligt.

Länsstyrelsens agerande befinner sig dessutom i ett större sammanhang med en förvaltningskultur där varje naturskyddsdirektiv eller reglering i dessa frågor tolkas maximalt och endast ändras i domstol. Naturvårdsverket och regeringen har också regelbundet försökt slingra sig i frågor som rör medborgares rätt att bruka sin egen mark och möjligheten att bo på landsbygden.

Nu har även det här ärendet tagits upp i mark- och miljödomstolen, som skall avgöra om man skall flytta gränsdragningen. Länsstyrelserna behöver i högre grad ta sitt ansvar och i framtiden ta hänsyn till hur naturen samspelar med den byggda miljön och människor vilja att bo på landsbygden.

”Om den småländska landsbygden skall leva kan vi inte ha byråkrater som tror att höjden av naturvård är att minimera mänsklig påverkan.”

Det är inte sällan personer som tagit hand om naturen som straffas av staten och byråkraternas pekpinnar. Ett liknande fall utanför Åseda i Kronobergs län uppmärksammades i början av februari. Då fick en skogsägare inte avverka i sin egen skog för att den klassats som nyckelbiotop. Det var skog som aktivt brukats i över hundra år.

Om den småländska landsbygden skall leva kan vi inte ha byråkrater som tror att höjden av naturvård är att minimera mänsklig påverkan. Mer än så har historien visat att naturen frodas i gränslandet till brukad mark. Människor är en förutsättning snarare än ett hinder för naturens mångfald .

Pontus WesterholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons