Historien är en björn i presenning

Den här svenska historielösheten som det ofta talas om – vad är den egentligen för något? Ibland menar man att det handlar om att skolan lär ut historia för lite och för dåligt. Och så må det vara. För utan kunskap är det svårt att vara just förankrad i historien. Men historielösheten handlar också om klippta band under efterkrigstiden och framåt, som grundade sig i att kollektivt försöka lämna allt ont bakom sig i kombination med en oreflekterad tillväxt och framtidstro. Vissa hävdar att rötterna till historielösheten går än längre bak i tiden.

Hur som haver handlar historielösheten idag kanske främst om ett starkt ointresse, både generellt men även för att integrera historia i sitt sätt att leva och tänka. Man ser inte varför det skulle tillföra något och historien anses vara död. Nutiden, å andra sidan, anses vara så långt utvecklad att vi inte har nytta av dåtiden. Detta kombineras med en stark individualism där man vill forma sitt eget liv och framtid oberoende av normer – och historien.

Men att bära historiens glasögon har flera fördelar och skulle nästan kunna hävdas vara farliga att vara utan. Kunskap om och identifiering med historien skapar förståelse för sin situation och det samhälle man lever i. Här brukar man ge exempel på det samhället håller heligast – i Sveriges fall ofta demokratin – men i verkligheten gäller det allt från varför vi köper möbler på IKEA till den upplyftande och självspeglande insikten om att historiska personer i alla tider har känt, drömt och önskat samma saker som en själv.

Historien knyter också samman människor. De som lever nu kan betrakta den, integrera den, förstå den, och tillsammans identifiera sig med den. Samtidigt knyter den samman med de som levt under gångna tider och skapar ett band bortom det konkreta nuet. Det kan skapa stabilitet och lojalitet på en plats eller i ett sammanhang. Historiens samhörighetsaspekt brukar vara omdiskuterad i frågan om integration, oftast som något negativt. Men historia är något alla kan lära sig och är inte förbehållet en viss grupp.

Inte nog med det har historien ett oförskämt dåligt rykte vad gäller att kunna bidra med något utvecklande, eller byggstenar för framtiden. Ty sanningen är att många människor genom tiderna tänkt, känt och försökt samma saker som vi i frågor om exempelvis samhällsbygge, innovation eller relationer och samlevnad. Vad har de tagit sig för? Hur tänkte de då? Det de misslyckades med, kan vi lära oss av. Det de lyckades med, kan vi förvalta. Och i de flesta fall är historiska anekdoter minst lika inspirerande som kursiverade carpe diem-citat på Instagram.

Vår kollektiva historiska förankring har varit försvunnen. Men det går att packa upp historien ur presenningen och ställa tillbaka den i entrén.