Hjälp det gåtfulla folket
Man får ångest av att höra nyheten om att nästan hälften av rekryterande chefer i Sverige sagt nej till en i övrigt kvalificerad person som haft för dåligt grepp om det svenska språket. Unga människor kostar företag pengar och förtroende på grund av sitt dåliga skriftspråk, i sjukvården har felaktiga läkemedel delats ut på grund av att unga vuxna inte kan skriva ordentligt, enligt Utbildningsradions dokumentär Skrivglappet.
Från polishögskolan i Växjö rapporteras i samma program att man förr hade ett obligatoriskt test i svenska i början av utbildningen men att det nu är borta, vilket gjort att man inte upptäcker bristande skrivförmåga i tid. Från andra högskoleutbildningar kommer liknande rapporter om studenter som knappt kan uttrycka sig i skrift.
Det är förstås ett enormt svek. Grammatik och satslära är grundläggande verktyg för att erövra språket. En av universitetslärarna vittnar om att det kan gå en skarp gräns rakt genom en klass: hälften är mycket duktiga på att uttrycka sig, den andra halvan hjälplöst dålig. Det finns ingen mitt kvar.
Den mitten skapas nämligen genom hårt arbete. Personer som saknar talang för språk eller vuxit upp i en språkvårdande miljö kan tveklöst bli riktigt bra på att skriva. Men inte utan skolans hjälp, och den har inte varit där.
Digitaliseringen av skolan är en enkel syndabock. Att skriva för hand hjälper minnet och inlärningen, men ändå är det försvinnande få elever som gör det. Istället utrustas de från tidig ålder med datorer som används även vid enklare uppgifter. Var kom detta ifrån?
Det finns en förhärskande tanke i svensk skola, och i samhället i stort, att det finns mycket att vinna på att vara först, att vara progressiv.
Parar man denna tanke med efterkrigstidens ungdomskult blir resultatet inte sällan att barn och unga ses som framtidsvarelser som liksom landat i de vuxnas dömda värld, snarare än som den yttersta länken i en lång kedja av människor. Klimatkrisens psykologiska mekanismer har spätt på detta: barn skall förses med framtidsfärdigheter som vi vuxna saknar och gå ombord på en ark som skall lämna vår förtappade värld bakom sig.
Det är kanske lite väl dramatiskt uttryckt, oftare får man höra från politiker och föräldrar att barnens arbetsmarknad kommer att se helt annorlunda ut än den nuvarande. Men om de nu skall ge sig ut i en främmande värld, varför inte utrusta dem med det bästa vi har?
Kvalitet är ett jobbigt ord, och ännu jobbigare för människor fostrade i en postmodern syn på rätt och fel, kunskap och urskiljning. Tanken på att utforma en litteraturkanon för skolan har mötts med kompakt motstånd, istället skall unga träna läsning med slumpmässigt utvald eller ingenjörsmässigt framställd barnlitteratur. Varför inte ge dem det bästa vi har i form av författare och diktare? Som det är nu bäddar man uppenbarligen ändå för ett misslyckande på arbetsmarknaden.
För någon vecka sedan meddelade utbildningsminister Anna Ekström att betygsskalorna skall göras om. I samband med det rekommenderade utredaren bakom förslaget att högstadieelever skall få börja gymnasiet utan godkända betyg i matte, engelska och svenska. Det skulle bli ett förödande framsteg som fortsatt skulle tillåta unga hanka sig fram med en stympad uttrycksförmåga.
Statsminister Löfven nämnde i sitt sommartal att han vill ”återupprätta kontraktet mellan generationerna”. Och visst vore det något för skolan, kontraktet bör gå ut på att vuxna förmedlar sina bärande insikter till det uppväxande släktet istället för att gissa vad som kan behövas om trettio år.
