Hjärndött eller okrossbart?

Många säger att Nato har överlevt sig självt. Men det är ändå något friskt och gränslöst med den retorik som medlemsländerna tillåter sig när organisationen är på tal. När regeringscheferna samlades utanför London i dagarna på jubileumsmöte bjöd de inte på några besvikelser i det avseendet.

Ledare • Publicerad 5 december 2019

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

”Vi är okrossbara” förklarade Storbritanniens Boris Johnson i sitt inledningstal. Det får man allt hoppas med tanke på det verbala tumult som föregått mötet.

Frankrikes Emmanunel Macron tog sig för att kalla Nato för en ”hjärndöd” organisation. Turkiets Recep Tayyip Erdogan kontrade med att Macron borde undersöka sig själv för att göra klart huruvida det var han själv som var hjärndöd. Fler reagerade, Donald Trump av alla människor kallade det ”väldigt elakt”, men Macron förklarade att det ju gjorde att en debatt om Nato kom i gång och ”det är jag nöjd med”.

Elakheter bjöds även på annat håll. Sådana som Nato-ordföranden Jens Stoltenberg och Kanadas premiärminister Justin Trudeau och flera andra då de sinsemellan skrattade åt Trump och hånade honom för hans eviga presskonferenser. Det tänkte sig dock inte att de skulle filmas och deras gliringar läggas ut på Internet.

Och så vidare. Nato har alltid varit en känslig sak eftersom det handlar om förpliktelser till militärt våld. Sådant ställer saker och ting på sin spets och inger en grundton av oro hos ansvariga politiker. Men nu 2019 är det ett ännu större mått av känslor som har samlats ihop. Nu handlar det även om pengar.

Bakgrunden till årets möte är att USA har tvingat fram en dramatisk förändring i medlemsländernas relationer. Den då nytillträdde presidenten Donald Trump gjorde klart för resten av världen att ingen längre kunde räkna med finansiella gratispoäng av USA. Det gällde inte minst Nato där Förenta Staterna nästan var det enda land som uppfyllde de överenskomna förpliktelserna kring finansieringen. Detta gratisåkande hade länge retat amerikanarna, men Trump var den förste president som verkligen slog näven i bordet och förklarade att det fick vara nog och att Europa fick klara sig självt om det skulle vara så här.

Sedan dess har de europeiska medlemsländerna skärpt sig avsevärt och flera har närmat sig det uppsatta proportioneliga målet. Men det kanske är just det. Det är lätt att vara glad och välvillig i ett sammanhang där någon annan står för notan. Om man själv plötsligt måste öppna sin plånbok blir det hela mer sammanbitet. Plötsligt blir man kritisk och tillåter sig ett mer öppenhjärtigt tonfall.

Frankrike har aldrig varit ett speciellt Natovänligt land. Den nationella stoltheten har rest starka mentala hinder för entusiasm inför en organisation där den egna underlägsenheten mot USA är så påtaglig. Tysklands Angela Merkel var direkt USA-fientlig efter att Trump krävt landet på dess överenskomna medel och muttrade i termer av att Europa var övergett av landet i väster. Att Turkiets Erdogan inte är en pålitlig allierad under Natos stolta deklarationer om frihet och nobilitet vet alla. Erdogan har symptomatiskt hotat med att blockera viktiga beslut om inte de andra länderna bifaller hans våldsamheter mot kurderna.

Men trots allt detta har Nato nu lyckats komma överens om att uppdatera sin försvarsplan för Baltikum och Östersjön. Goda nyheter för Sverige som inte är med i det här alls och aldrig betalat ett öre. Det kanske man borde.