Hotet från de ensamma
Ser man till koncentrationen av svenska personer aktiva på de tre största INCEL-forumen är läget allvarligt. Den tyder på att tvåhundrafyrtio personer per miljon invånare i vårt land är aktiva i dessa kretsar. Motsvarande siffra för USA är fyrtiotre. INCEL är en förkortning som kan översättas till ofrivilligt celibatär.
Och visst är det skrämmande. De forum som undersökts av försvarets forskningsavdelning är hemska platser av bottenlöst hat som riktas mot kvinnor, samhället, etniska grupper och användarna själva. Troligen finns många INCEL:s som inte ännu radikaliserats tillräckligt för att söka sin tillflykt till dessa sammanhang. Personer som ser sig som INCEL:s har redan begått massmord i olika delar av världen. Så det finns anledning att oroa sig. Men är Sverige verkligen världens INCEL-tätaste land?
Det kanske vi är. Men vi är också det land med flest Wikipediaartiklar per invånare: svenska är det näst största språket i den digitala och ideella encyklopedin. Vi har en pop-musikexport som är helt oproportionerlig vår befolkningsmängd. För att vara ett icke-producerande land lär vi ha pinsamt bra koll på viner. Vi verkar ha en otrolig kapacitet vad gäller att ta till oss nya fenomen utifrån, analysera deras essens, och sedan excellera. Felix Kjellgren är världens mest framgångsrika youtuber, Ben Gorham har slagit sig fram i en parfymbransch som få trodde hade plats för fler vinnare och världens dyraste bilar tillverkas i Ängelholm. Det vore helt enkelt konstigt om Sverige inte var överrepresenterat när det kommer till INCEL:s, furries, och andra internetskapelser.
Det är heller inte konstigt att Totalförsvarets forskningsinstitut upplever hotet från de ofrivilligt ensamma som så påtagligt att man hastat fram denna rapport. Visst finns det personer som gått ner sig i villfarelser från internet och kanske har någon av dem kapacitet att skada andra, men att underrättelseinstitutioner offentligt varnar för fenomenet bidrar enbart till att göra dessa vanföreställningar mer verkliga.
Självidentifikationen som INCEL är tragisk och bygger på en mycket ytlig bild av tillvaron och dess mening. Men den har för många också blivit en drivkraft till självförbättring och samarbete mellan ensamma människor. Ytligheten är nämligen inte bara de ofrivilligt celibatära männens. Budskap om att man skall ställa krav och har rätt till olika saker, bland annat sexuell tillfredsställelse, har pumpats ut i samhället sedan många år. Inte sällan med gensvar i politiken men desto mer sällan riktat till heterosexuella män. De förväntas, med visst fog, klara sig själva. INCEL-männens bitterhet härrör åtminstone delvis från att ha tagit dessa budskap på allvar: att även de har rätt att lyckas, och kanske till och med få samhällets stöd för att göra det.
Botemedlet är förstås inte att Säpo anordnar seminarier om vidrig jargong på nätet för en politisk och medial klass att förfasas över. Istället handlar det om att förmedla pliktetik till dagens unga. Den goda nyheten är att många ofrivilligt ensamma redan har börjat självmedicinera: internet svämmar nämligen över av studiecirklar och diskussionsgrupper som hjälper unga att nå en balanserad syn på världen och jaget, bland annat genom klassisk filosofi.
