I kris behöver Sverige markera

I de spanska enklaven Melilla attackerades en synagoga av hundratals Palestinasympatisörer som ropade ”murderous Israel” mot de bedjande judar som befann sig inuti. Israel har uppmanat alla sina medborgare att omedelbart lämna Turkiet. Anledningen är inte uttalad men den är heller inte svårt att gissa.

De medier som rullade ut bluffen att Israel hade bombat ett sjukhus i tisdags har anledning att reflektera över vilket stämningsläge de har bidragit till.

Här hemma nås vi av ett sorgligt bud från Malmös synagoga. De ställer in firandet som var tänkt nu helgen. Synagogan fyller nämligen hundratjugo år.

Talespersonen för judiska församlingen i Malmö Fredrik Sieradzki säger att det dels är en försiktighetsåtgärd, men dels också att ”Synagogan förtjänar ett bra firande, om man ska säga så, och då tänkte vi att vi väntar med det”.

Båda anledningarna går att respektera. Speciellt det där med att vänta för sakens skull. Atmosfären genomträngs inte direkt av andakt och judiskt jubel just nu och sådant går inte alltid att göra så mycket åt. Men det där med säkerheten skaver på ett annat sätt.

Berodde det bara på det borde firandet i ställer blåsas upp maximalt. Inte trots att judiska institutioner är riskobjekt runt om i världen, utan just därför. Sverige behöver ta ställning.

Det bästa vore om man satte firandet till ett nytt datum i närtid och arrangerade det tillsammans med svenska samhällets allra mest centrala aktörer. Låt kungen närvara. Liksom ärkebiskopen, statsministern, talmannen och de högsta muslimska företrädarna. Låt dem alla ta plats i synagogan för att fira hundratjugo år av judisk närvaro i denna den svenska antisemitismens kanske värsta stad med endast femhundra judar kvar av de tretusen som fanns på åttiotalet.

Det är klart att det skulle vara fråga om en massiv säkerhetsrisk. Men låt det då vara en helt massiv polisstyrka på plats. Placera militär på Malmös gator om man anser att det är det som behövs. Detta är en kris och den svenska nationen behöver markera.

Hela den här idén att den anständiga delen av samhället skall ligga lågt och inte provocera islamistiska eller propalestinska krafter är feltänkt. Extremister behöver tvärtom få se ett samhälle som är berett att se dem i vitögat och försvara sina värderingar. Det här är fråga om en konfliktlinje där undfallenhet inte är ett svar utan ett misslyckande. Och ett farligt sådant.