Annons

Inflation i kommunikation

Den offentliga sektorn känner sig allt mer begränsad i vad den kan lägga resurserna på. Men en sak som det bara verkar bli mer av är kommunikation i alla dess former. Frågan är om det är värt kostnaderna.
Ledare • Publicerad 4 augusti 2023
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Kommunikationsavdelningar har vuxit kraftigt på senare år och ingen kan riktigt förklara varför och till vilken nytta. Att kommunicera sitt budskap ”tydligt” och ”nå ut” samt ”bygga ett varumärke” har blivit en besatthet i närmast alla verksamheter.

Det är rimligt om man kan få avkastning för sin marknadsföring, genom att sälja en produkt. Men att samma logik råder inom är svårare att förstå. Att bildsättning och texter går några extra varv via kommunikatörer är antagligen inte en optimal användning av skattebetalarnas pengar.

Civilminister Erik Slottner (KD) vill se vad kommunikatörerna håller på med.
Civilminister Erik Slottner (KD) vill se vad kommunikatörerna håller på med.Foto: Lars Schröder / TT
Annons

Att sprida budskap i media är förvisso vissa myndigheters uppdrag. Men ofta känns reklamkampanjer mest handla om att lyfta fram att en viss myndighet existerar och lyfta sin profil. Att framstå som viktig är kanske användbart om ens andel av statsbudgeten ska vara intakt och kanske växa. Men frågetecknen är många.

Civilminister Erik Slottner meddelade under torsdagen att Statskontoret, som utvärderar hur offentlig sektor fungerar, ska genomlysa hur kommunikationsverksamheten hos myndigheterna fungerar. Till exempel handlar det om att undersöka fall där det gjorts försök att bedriva opinionsbildning eller ta politisk ställning, snarare än bistå kärnverksamheten.

Trots en bestående kritik mot att kommunikationsavdelningar fortsätter expandera har lite gjorts för att bromsa utvecklingen. Det inkluderar även regioner och kommuner där det till synes inte spelat någon roll vilka som styr. När nätmagasinet Smedjan för tre år sedan kartlade kommunala kommunikatörer uppskattade de att det fanns cirka tre tusen tjänster av det slaget.

Det finns en idé om att mer kommunikation löser problem. Det är inte helt fel. Mycket av den ineffektivitet och de systemfel som finns inom staten är en följd av att olika delar inte kommunicerar med varandra på ett smidigt sätt. Vidare är kontakten med medborgarna bristande och mycket av statens verksamhet ämnar till att förändra beteenden, vilket ofta genomförs genom riktad information.

”Samtidigt är personer med yrkestitlar som kommunikatör eller informatör inte de som man faktiskt behöver komma i kontakt med.”

Samtidigt är personer med yrkestitlar som kommunikatör eller informatör inte de som man faktiskt behöver komma i kontakt med. De blir istället mellanhänder som stör ut kommunikation och bidrar till mediebruset snarare än skapar klarhet.

Att kommunikation ”löser problem” kan också förstås som att dessa medlare gör livet lättare för cheferna. Varför svara på jobbiga frågor eller göra prioriteringar i verksamheten när det finns kommunikatörer att hänvisa till. Ännu en reklamkampanj eller jippo kanske ser ut som en god idé. Men effekten är knappt kännbar.

Det blir därför viktigt att se till att fokusera den offentliga verksamheten på det som skapar värde för medborgarna. Det är trots allt bättre att lösa problemen. Snarare än att skyla sig med mer kommunikation.

Pontus WesterholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons