Inte en fråga för EU
Liknande reaktioner kom från folkpartisten Cecilia Wikström som var "chockad över utgången" och antydde att "konservativa krafter", underförstått svenska Moderater och Kristdemokrater, "försöker begränsa kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp". I rapporteringen kring beslutet i Strasbourg påtalades att de konservativa vann tillsammans med "extremhögern". Det låter med andra ord som att den "fria" aborträtten håller på att inskränkas bakvägen, via EU.
Det är det inte fråga om. Beslutet som fattades var att frågor om abort hör till medlemsstaternas beslutanderätt. Det är inte parlamentets eller kommissionens sak att reglera de enskilda ländernas lagar gällande abort. Den tolkningen av närhetsprincipen om beslut på lägsta rätta nivå finns det goda grunder att bevara. Lyfts frågan till EU-nivå kan naturligtvis Sverige påverka andra staters regelverk gällande aborter, men länder där en annan tradition präglar lagstiftning - läs Polen, Irland eller Malta - får samtidigt också inflytande över Sveriges hållning.
Ett exempel på hur fel det kan bli är när S-riksdagsledamoten Carina Hägg från Värnamo för tre år sedan motionerade i Europarådet om möjligheten att registrera vårdpersonal som vägrade utföra aborter, med hänvisning till samvetsfriheten. Det svenska initiativet öppnade för en debatt och ett beslut som blev det omvända: Sverige uppmanades att införa samvetsfrihet för vårdpersonal. (Rätt att vägra medverkan vid abort). Samvetsfriheten fick därmed en större juridisk tyngd.
Påståendet om att svenska Moderater och Kristdemokrater bakvägen bidrar till ett åtskruvande av aborträtten ter sig anmärkningsvärt med hänsyn till att alliansregeringen, underledning av socialminister Göran Hägglund under den förra mandatperioden underlättade möjligheten till abort för utländska kvinnor.
Inställningen till det dokument som parlamentet tog ställning till förefaller också något lättvindig. Fler än parlamentarikern Alf Svensson (KD) borde ha noterat att det inte med ett ord nämner något om fostrets skyddsvärde vid någon tidpunkt. Samtidigt rymmer dokument dimensioner som är betydelsefulla också för svensk del. Och som liberaler och socialdemokrater talar något tystare om.
En punkt är begreppet samvetsfrihet som erkänns som en individuell rättighet. Frågan om samvetsfrihet är djupt problematisk. Ett åberopande av samvetsfrihet exempelvis för läkare kan öppna för dödshjälp med motivering att ingen kan tvingas att utföra eutanasi. Ingen är faktiskt tvingad att arbeta i just mödravården. Om dokumentet godkänts hade dock S-parlamentarikerna varit moraliskt skyldiga att försvara införandet av samvetsfrihet i Sverige.
En annan punkt är den ökande tonvikten gällande det förebyggande arbetet. Sverige föll nyligen i ett internationellt vårdindex på grund av de medicinska risker som de höga aborttalen medför för kvinnor. Här är det också uppenbart att det förs en helt annan debatt inom läkarkåren än inom politiken om konsekvenserna av de höga aborttalen. I Läkartidningen (38/2013) konstateras att aborter väcker existentiella tankar och funderingar hos majoriteten av abortsökande kvinnor. Också vårdpersonalen påverkas emotionellt: Var femte svensk gynekolog har funderat över att byta arbetsuppgifter på grund av aborterna. Om det borde svensk abortdiskussion handla. Och med utgångspunkt att den svenska abortpolitiken beslutas i Sveriges riksdag. Och inte i Strasbourg eller Bryssel.
Martin Tunström
