Inte fullt så skandalöst

Förvisso fanns det felaktigheter i medierapporteringen. Inte minst kring blöjvägningen, som var ett verktyg för att ta fram rätt inkontinensskydd för rätt person, men som framställdes som en ovärdig besparingsåtgärd. Samtidigt hävdades att de anställda inte hade något meddelarskydd. Men det visade sig också vara felaktigt. Problem med personalhandledning och läkarkontinuitet bland annat, är dock verkliga och innebär omfattande brister.

Men höstens uppståndelse om missförhållandena inom Carema blev en helt annan debatt än den borde bli. De upprörda känslorna var perfekt underlag för debattörer mot valfrihet och privatisering. Men, precis som utredningen nu visar, förvisso inte gjord av en myndighet utan ett etikråd, finns inget generellt samband mellan misskötsel och ägandeform. Missförhållanden inom äldrevården är långt ifrån isolerade till bara privata bolag.

Istället för en debatt om privatisering av vården som företeelse borde diskussionen handla om hur vi kan garantera god kvalitet i den valfrihet vi rimligen inte kan backa från. Här är upphandlingsförfaranden centrala. Kommuner är skyldiga att erbjuda vård och att göra det till en god kvalitet. Men upphandlingarna har ofta varit undermåliga.

Lagen om valfrihet, LOV, finns till för att garantera en sådan kvalitet när en kommun väljer att lägga ut vårdverksamheter på entreprenad. Men det är fortfarande bara ett fåtal kommuner som valt att införa den frivilliga lagen. Istället för LOV, som ger förutsättningar för kommunerna att kräva kvalitet framför lågt pris, används ofta lagen om upphandling, LOU, som ger betydligt sämre förutsättningar för vårdtagaren. Här är det låga priset styrande och kvaliteten blir lidande.

Det är inte valfriheten det är fel på, det är formen i vissa fall som är undermålig. Och det är långt mer rimligt att komma till bukt med den än att argumentera för att slopa en självklar rättighet att välja.