Integritetsficka som försvinner
Jaha, kan man tycka. Operatörerna registrerar ju ändå så mycket av vad vi håller på med. Men just därför är de små fickorna av absolut integritet som ändå finns desto mer principiellt värdefulla. Men nu skall alltså den här möjligheten att kunna meddela sig anonymt med andra försvinna.
Anledningen är att polis och säkerhetspolis vill ha möjligheter att skärskåda misstänkta personer närmare. Men terrornätverk har idag inga svårigheter att hur som använda krypterade app-tjänster. Och något sånär organiserade brottslingar kommer förstås att använda en så kallad målvakt som registrerar sig åt dem på kontantkorten.
Ändå skall man förstås ha all respekt för polisens synpunkter. Det är deras uppgift att sköta sitt jobb så effektivt som möjligt. Men det finns likväl andra värden i vågskålen.
Till exempel: den tredje statsmakten, uttryckt genom dessa rader, förlorar ett instrument för sin verksamhet. Kommunikation genom anonyma kontantkort är ibland en förutsättning för att en journalist skall kunna skaffa information från källor som inte vill bli röjda.
Heuman pekar på att de uppgifter som kommer att röjas skyddas genom sekretess. Det är en ganska stor skillnad på att lämna känslig information anonymt och att göra det i ett sammanhang där du registreras men blir försäkrad att ingen kommer tillåtas veta vem du är. För många potentiella uppgiftslämnare till medier är det nog en avgörande skillnad, och med all rätt. Antingen är du anonym, eller så är du först blottad och sedan anonymiserad av en myndighet som du inte har bett om att vara i kontakt med över huvud taget.
Det duger inte. Att förbudet mot att efterforska källor alltjämt existerar, som Heuman påpekar, hjälper inte om människor inte vill vara källor längre. Den kanske demokratiskt viktigaste delen av journalistiken kommer i kläm.
Men grundfrågan handlar ju om integritet överhuvud taget. I Sverige brukar det där med integritet handla om den privata sfären som sådan. I andra länder är man ofta mer känslig för vad staten hittar på och vad den har för möjlighet att missbruka sina övervakningsmöjligheter. Båda perspektiven är giltiga. Men det senare skulle med fördel kunna ha en mer framskjuten plats i Sverige.
Heuman konstaterar att integriteten inte kommer att påverkas så mycket. Inte så mycket att det spelar roll. Men det är i grund och botten ett subjektivt avgörande som inte han äger i större utsträckning än någon annan. Den ägs av riksdagens uppdragsgivare.
