Jag-fokus eller hjälpa andra?
Jag läste nyligen ett reportage i Svenska Dagbladet (14/11 2023) med sjukhusprästen Oskar Arngården om teman han stöter på i sin yrkesroll, då han ofta möter människor som är i kris. Något han nämnde var att han märkte att den psykiska hälsan i flera fall brukade förbättras när personerna han mötte flyttade fokus från sig själv till något större. Exempelvis lyfte han behovet av att få känna sig som en del av något.
Medhåll fick han i samma reportage av Ida Hallgren, doktorand i praktisk filosofi och legitimerad psykolog. Hon menade att allt fler lurats att se allt i livet som ett utbyte. Hon lyfte hur det synsättet skapar en rädsla att stå i skuld till andra, och att det kan beröva oss viktiga relationer och möjligheten att känna oss som en del av något större.
Jag tycker goda poänger finns i det nyss sagda, och det fick mig att tänka på exempel från sociala medier som illustrerar det Hallgren problematiserade. Jag har återkommande gånger sett folk diskutera huruvida det är rimligt att exempelvis be en bordsgranne på det lokala kaféet vakta ens dator medan man går på toaletten. Eller om man får be vänner hjälpa en med skjuts till flygplatsen. Eller måste lyssna när ens vänner har något på hjärtat.
Vissa intar en rätt hårt individualistisk hållning och menar att man inte skall förvänta sig denna hjälp från medmänniskor–om man inte erbjuder något proportionerligt eller monetärt i utbyte. Man skall inte vara en börda för andra, är budskapet. De tänker på det sätt Hallgren beskrev där allt är ett utbyte, och menar att detta är mest rationellt.
Men jag tror att för mycket av detta tankesätt är felaktigt, och det lär dessutom göra en olycklig. Att hjälpa andra har faktiskt flera fördelar, däribland för den psykiska hälsan. Forskning har visat att det hjälper en att känna en anknytning till andra, och i sin tur att man är del av något.
”Många vill faktiskt hjälpa, och kan gärna tänka sig göra en positiv skillnad i andras liv.”
En studie publicerad i The Journal of Positive Psychology indikerade exempelvis också att människor med depression och ångest verkade kunna lindra sina symptom genom att regelbundet göra snälla saker för andra. Människor tenderar dessutom, enligt Stanford- forskaren Xuan Zhao, att underskatta hur villiga andra är att hjälpa dem. Många vill faktiskt hjälpa, och kan gärna tänka sig göra en positiv skillnad i andras liv.
Jag tror därför det är värt att påminna om detta i vår samtid. Visst, vissa har kanske haft negativa erfarenheter av att ha för mycket lastat på sig och känna sig tagna för givet. Och därför är det alltjämt viktigt att sätta gränser, såklart. Men jag tror inte alternativet bör vara någon form av tankesätt där allt ses på ett allt mer ”transaktionellt” sätt. Det lär inte många dra nytta av i slutändan. Tvärtom.
