Jo, visst är brandmän hjältar
Brandmän brukar hyllas vid stora insatser. Och vilket barn har inte drömt om att köra brandbil och släcka bränder.
I den senaste stora utredningen (2018) om hur räddningstjänsten i kommunerna kan effektiviserats ansågs det emellertid vara ett problem att brandmän betraktas som hjältar. Det var ”ett genomgående hinder” för rekryteringen av brandmän till landets deltidskårer.
Hela detta beklämmande resonemang präglades av det vi kallar identitetspolitik. Genus, normkritik och maktanalys.
Men hjältebilden handlar inte om övermänniskoideal, eller blott om muskler och kondition. Hjälten är den som trotsar egna faror för andras bästa. Som sträcker ut en hand till den behövande och som följer en egen övertygelse i förening med höga ideal. Ja kort sagt, hjälten är i berättelsen någon som sätter egennyttan i andra hand.
Angreppet på hjälteidealet var ett tidens tecken. Det förminskar de normer och värderingar som är en del av ”ethoset”, av det dna som präglar brandmännens värld. Det förminskar insatserna till ett simpelt arbete för pengar i kommunernas tjänst.
Ny forskning vid Linnéuniversitetet ger ett annat perspektiv på brandmännens drivkrafter.
Smålandsposten uppmärksammade på onsdagen personalchefen för räddningstjänsten i Västra Blekinge, Emilie Lantz, vars doktorsavhandling ska försvaras den 7 november.
”Den övergripande slutsatsen är att deltidsbrandmän drivs av en vilja att hjälpa andra och att utvecklas som människor.”
Den övergripande slutsatsen är att deltidsbrandmän drivs av en vilja att hjälpa andra och att utvecklas som människor. ”De vill bidra till något större än sig själv”, som Emilie Lantz säger och understryker att en deltidsbrandmans engagemang i grunden också innefattar hela familjen. Partner måste ta större ansvar hemma när beredskap råder. Den som är i beredskap – kan det läggas till – är förhindrad att resa bort, den får inte dricka ett glas vin till fredagstacosen och måste ständigt vara på fem minuters avstånd till brandstationen. Och går larmet kommer också vanligen med tjutande däck också brandmän som inte har beredskap för stunden för att delta i insatsen.
Så framhävs här hur uppdraget som deltidsbrandman – eller kvinna – präglas av normer och värderingar. Ja lite av ett personligt kall, skulle man kunna säga. Det är egenskaper som i samhället rent generellt tonats ned eller ignorerats.
Förminskandet av brandmännens hjältegloria ska ses i detta större sammanhang. Nedmonteringen av frivilliga försvarsorganisationer, beredskapspolis och hemvärnet ska ses mot bakgrund av en oförståelse för egenskaper som lokalt engagemang, ansvar och folklig förankring.
Till detta kommer ett modernt synsätt som tonar ner betydelsen av yrkesetik och professioner. Att tala om kall, eller att ”bidra till samhället” är i denna skola något ålderdomligt, något otidsenligt. Men baksidan är att i denna yrkeskultur minskar tillit och förtroende medan tillsyn och kontroll blir vanligare inslag. Lantz forskning visar istället hur traditionella ideal och starka moraliska värderingar fortsätter att prägla deltidsbrandmännens syn på sitt eget uppdrag.
Det är inte så märkligt att deltidskårerna har luckor i leden. När det inte utbildas brandmän inom ramen för civilplikten har allt färre erfarenheter av att släcka bränder och att agera vid olyckor. Att starka ideal och värderingar fortsätter att prägla brandmannakulturen trots den yttersta uppdragsgivarens vilja att undergräva ”hjälteideal” är dock ett tecken som trots allt inger optimism i fråga om framtidens räddningstjänst ska klara sitt uppdrag.
