Kan SD ha makt?
I en intervju med DN menade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att han vill bli justitieminister i nästa regering. Dagen därpå avfärdades det av moderatledaren Ulf Kristersson.
Det är inte första gången som Jimmie Åkesson talar om ministerposter, men tidigare har det inte verkat lika realistiskt. Sedan Moderaterna och Kristdemokraterna öppet började samverka med Sverigedemokraterna har det framstått som mer sannolikt med sverigedemokrater i regeringen. De tre partiernas olika väljare är alla öppna för idén. Men partierna är en annan sak.
Moderaterna verkar på sin höjd intresserade av en tvåpartiregering som regerar med Sverigedemokraternas stöd. För tillfället gör också Kristersson klokt i att avfärda sverigedemokratiska maktanspråk.
Att sitta i regeringen handlar om mer än prestige. Riksdagsarbetet handlar i hög utsträckning om att löpande behandla regeringsförslag. Regeringsarbetet är däremot mer operativt. En minister kan både ha ansvar för särskilda sakfrågor och för ett departement.
Inför regeringsbildningen 2018 påpekade förre moderata partisekreteraren Lars Tobisson att Moderaterna borde undvika att bilda en enpartiregering. Det saknas helt enkelt kompetens inom Moderaterna för att fylla alla ministerposter och ändå ha förmågor kvar på andra uppdrag i partiet. Moderaterna behöver Kristdemokraterna för att bilda en regering. Och då är ändå Moderaterna det näst största riksdagspartiet, som för inte länge sedan satt i regeringsställning. Sverigedemokraterna har än större uppförsbacke.
Felmarginalerna i regeringsställning är mycket mindre. Flera regeringskriser har handlat om att enskilda statsråd och politiska tjänstemän har felat. Så var det under transportstyrelseskandalen, då de olika statsrådens staber var oförmögna att kommunicera med varandra. Så var det under tsunamin 2004, då de politiskt tillsatta tjänstemännen på Utrikesdepartementet och utrikesministern misslyckades i krishanteringen.
En regering måste kunna hantera det oförutsedda. Och det är lättare sagt än gjort. Avgörande för att regeringen ska vara effektiv är även att de politiska tjänstemännen håller måttet. Där har Sverigedemokraterna större problem.
Gång på gång uppmärksammas hur sverigedemokrater på lägre nivå tvingas avgå. Häromveckan avgick en anställd på deras riksdagskansli för att ha använt nazistisk retorik i en chatt. För några år sedan tvingades en av deras anställda sluta efter att ha fastnat i Säpos säkerhetsprövning. Den anställde hade använt sig av flera identiteter och skrivit debattinlägg under falska identiteter. En annan anställd valdes in i riksdagen 2014 för att direkt avgå och började driva en extremhögersajt. Det inger inte förtroende.
Sverigedemokraterna är på många sätt fortfarande ett ungt parti. Även om ovannämnda exempel knappast är personer som var aktuella för att bli ministrar är det oroväckande. Ofta är det riksdagstjänstemän på lägre nivåer som är aktuella för att bli tjänstemän på regeringskansliet vid maktskiften.
När felmarginalerna är små, kan sådana avslöjanden leda till regeringskriser. Det är knappast något som vare sig Moderaterna eller Kristdemokraterna vill behöva ta ansvar för. Sverigedemokraterna har bara under de senaste tio åren blivit ett mer normalt parti än någonsin tidigare. Men är det ett regeringsparti?
