GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Kan vi leva med barnfattigdom?

Rädda Barnen rapporterar att Sverige har nordens högsta barnfattigdom. Tjugotre procent av alla barn lever i familjer med inkomster lägre än sextio procent av Sveriges medianinkomst. Det är ungefär tio procentenheter högre än våra grannländer och något som särskiljer oss från många länder med jämförbar ekonomi. Märk väl dock, att barnfattigdom relaterar till varje nations medianinkomst.
Ledare • Publicerad 28 oktober 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det får förstås konsekvenser. Sverige har genom Socialdemokraternas idoga arbete en av västvärldens lägsta lönespridningar. Högutbildade har låga löner jämfört med de utan högskoleexamen och bit för bit har låglöneyrken rationaliserats bort. Sedan började man med en, i förhållande till landets befolkning, generös flyktingpolitik. Människor från flera av världens fattigaste länder ympades in i en av de ekonomier med högst produktivitet och minst behov av okvalificerad arbetskraft.

Låg lönespridning har en nästan mytisk ställning i den socialdemokratiska föreställningsvärlden. Det främjar samhällsanda och gemenskap. Det förebygger mobbing och skapar förståelse över osynliga gränser. Men dagens utanförskap är något nytt och annat än bruksorternas smärtsamma uppdelning. Internationellt sett är svenskar som köpte hus på sjuttiotalet några av världens rikaste människor, oavsett utbildning eller klassbakgrund. Och med den stora migration som varit är det globala jämförelser man måste ta till.

Nästan var fjärde barn lever i relativ fattigdom, det är en svår prövning för enhetslandet Sverige.
Nästan var fjärde barn lever i relativ fattigdom, det är en svår prövning för enhetslandet Sverige.
Foto: OLA TORKELSSON / TT

När folkhemmet byggdes på trettiotalet fanns hälsovårdsnämnder som gjorde hembesök hos människor för att se om de var tillräckligt civiliserade för att kunna hantera att bo i de nybyggda funkislägenheterna. Det var förödmjukande uppfostring som var villkoret för att få del av modernitetens frukter. I dag sköts inskolningen, i den mån den alls förekommer, i den svenska standarden förhoppningsvis med större respekt och fingertoppskänsla. Men faktum kvarstår: det är svårt att med tomma händer bli del av ett samhälle som drivs av framåtanda och där förväntningarna på grannarna är att de bidrar till skatter och välfärd.

Barnfattigdomen är inte bara kopplad till migration, men tio procentenheter gentemot de nordiska välfärdsgrannarna talar ett tydligt språk. Man har i Sverige underskattat effekterna av invandringspolitiken och hur länge den påverkar samhället. Tjugotre procent av barnen i Sverige växer upp med en säkert mycket påtaglig känsla av att inte passa in och av att oroa sig för sådant som andra tar för givet. Det är upplevelser som de har med sig hela livet. Om teserna kring lönespridning och socioekonomiska förklaringar stämmer lär det innebära att denna grupp löper större risk för att känna revanschism och främlingskap gentemot andra. Det är något som på individnivå kan leda till problem.

I Sverige har vi liten tolerans för olika utfall i livet. Den lutherska och senare socialdemokratiska enhetsstaten har, på gott och ont, aldrig låtit människor vara. Nu står man dock inför en helt ny situation som inte kan attackeras med sedvanlig iver. Rädda Barnens ordförande talar om att bostads- och barnbidrag inte höjts i takt med inflationen. Det är reformer som är iskalla i den politiska diskussionen och som får väljare att greppa efter andra valsedlar. Utanförskapet är redan till stora delar finansierat av skattemedel och när man tänker efter är det kanske inte så farligt att se grannen göra en annan livsresa än en själv.

Jacob SidenvallSkicka e-post