Kardinaldygdige Dan Eliasson
Det värsta är att han i någon mening är van. Det är ju inte endast i rollen som generaldirektör för Myndigheten för samhällsberedskap som han fått löpa mindre mediala gatlopp för sitt agerande som statlig chef. Det yrde kritikstormar mot honom under hans tid på Försäkringskassan och det blåste likaså när han sedan tog plats som Rikspolischef. När han förflyttades till den nuvarande myndigheten skämtades det om hur han skulle komma att ruinera den med.
Nu blev trycket så hårt att han formellt begärde att få avgå. Vilket betyder att han fick sparken till slut. Men det satt sannerligen långt inne,
På sociala medier luftades tanken att Eliasson sitter på så graverande uppgifter att man inte vågar sparka honom. Det visade sig vara fel. Snarare har det handlat om en mer fundamental maktlogik. Om lojalitet, politikens kardinaldygd.
Eliasson är socialdemokrat och hög statsbyråkrat på samma gång. Han är lojal inte med staten utan med partiet. Det är en sådan typ av person som ett parti med riktigt råa maktinstinkter behöver. Alltså man behöver inte just personen Dan Eliasson men den maktfunktion han representerar. Han representerar alla dessa hundratals socialdemokrater som sitter på höga och förment opolitiska positioner i svensk statsförvaltning, utspridda över lång tid medelst en strategiskt missbrukad utnämningsmakt. Alla dessa karriärister har ingått ett kontrakt med sitt parti, som går ut på att de skyddas och premieras just för att de är lojala socialdemokrater. Att de borgerliga varit så undfallande att man spelat med i detta förändrar inte faktum.
”Det är en sådan typ av person som ett parti med riktigt råa maktinstinkter behöver.”
Det är det kontraktet som berörts när regeringen försökt hantera Eliasson. Att sparka honom är en politiskt tacksam signal att skicka ut till allmänheten men en potentiellt mycket kostsam sådan att skicka till den egna kadern av partiboksbärande statstjänstemän. Dessa noterar hur starkt deras politiska skydd egentligen är. En Eliasson utan s-märkning hade rykt för länge sedan. Det är värdet på den socialdemokratiska partiboken som berörts i det här fallet.
Stefan Löfven, Mikael Damberg och resten av socialdemokraternas partistyrelse har hållit emot så här länge för att värna värdet av lojalitet mot partiet hålls högt. Ungefär som när länder vill värna förtroendet för den egna valutan. Man har gått mycket längre än vad de som inte är förtrogna med politikens väsen vill tro. På samma sätt som en regering till slut tvingas devalvera har de ändå kickat honom. Men en kardinaldygd är en kardinaldygd. Och Socialdemokraterna vet sedan decennier vad ett politiskt grepp om förvaltningen är värt.