Katedern till slut i centrum
Nu senast har en lektor i pedagogik vid Malmö universitet, Anneli Einarsson, väckt debatt genom sitt inlägg i Svenska Dagbladet där hon varnar för alla försök att efterlikna den amerikanska så kallade ”no excuse”-modellen i Sverige. En undervisningsform som bygger på disciplin och katederundervisning.
Katederundervisning verkar nämligen vara rena styggelsen för en svensk pedagog och Einarsson är inget undantag.
En sak skall sägas om Einarssons engagemang: hon är bra på att lyfta fram de delar av läroplanen som uppenbarligen behöver omformuleras för att katederskolan skall kunna återuppstå. Till exempel verkar pedagoger idag tolka ”…genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga” som att det inte får vara tyst i klassrummet. Läroplanens föreskrivna ”demokratiska arbetsformer” hindrar uppenbarligen också katederundervisning. Liksom den i praktiken omöjliggör beslut om kvarsittning.
”Katederundervisning verkar nämligen vara rena styggelsen för en svensk pedagog och Einarsson är inget undantag.”
Barnkonventionen är uppenbarligen också ett problem. I alla fall riskerar den enligt Einarsson att förhindra undervisning på lördagar och sommarskola eftersom den understryker ”barnets rätt till vila, fritid och rekreation”.
Nu använder inte Einarsson ord som ”riskera” men det där beror ju på vad för perspektiv man har. Tror man att den klassiska undervisningen, som gång på gång har bekräftats av hjärnforskningen, som bygger på repetition, koncentration och långtidsinlärning är bäst för kunskapsinhämtning ställer man sig i motsatt riktning mot Einarsson.
Den här ”no excuse”-modellen som framställs som ett slags nordamerikanskt hot mot humanitet, är ju i själva verket en något stramare version av den helt vanliga skola som lyfte Sverige till välstånd innan sextiotalets anti-auktoritetsideologi slog till. En något finskare skola än den finska.
Einarsson medger att modellen lett till bättre resultat, liksom att det där med gränssättning kan behövas. Men det viktiga, åtminstone såtillvida läroplanens anda skall följas, är att läraren får ”skapa relationer” med eleverna. Och inte vara för belastad av administrativt arbete.
Det där allra sista går att hålla med om. I övrigt ter det sig alltmer hopplöst att reformera svenskt skolväsende utan att skriva om läroplanen som pass att katedern verkligen sätts i centrum.
