Kievs uråldriga frihet
Till de historiska och kulturella resonemang Putin har använt för att hävda ryskt inflytande över Ukraina hör inte bara hänvisningar till ett gemensamt sovjetiskt och tsarryskt arv.
I en essä i ämnet poängterade han också att de två länderna har en gemensam ortodox kristen tro. Vilket i Putins ögon ses som ännu ett exempel på att Ukraina borde underordna sig. Något som stöds av den ryska kyrkans ledare patriarken av Moskva – som precis som Putin är en tidigare KGB-agent, vilket avslöjades av en präst på 90-talet.
Eftersom både Ukraina och Ryssland spårar sitt ursprung till Kievriket som kristnades av Konstantinopel (innan Moskva existerade) går argumentet att de två länderna bör ha en gemensam kyrkoorganisation – styrd från Moskva, vilket varit fallet i drygt 300 år. Man hänvisar till att den gemensamma moderkyrkan i Konstantinopel på 1600-talet ska ha låtit Moskvapatriarkatet ta över det kyrkliga styret av Kiev.
Men det är en selektiv, stympad historieskrivning. Av praktiska skäl lät förvisso patriarken av Konstantinopel – som levde under ottomanerna – Moskva viga biskoparna av Kiev. Men både Konstantinopel och Kiev insisterade på att bandet dem emellan därmed inte var brutet. Kyrkan i Kiev var formellt underordnad Konstantinopel, inte Moskva.
Det dröjde dock inte länge innan Moskva bröt mot avtalet och helt absorberade kyrkan i Kiev. Och det fanns inte mycket Konstantinopel kunde göra åt saken. Man var beroende av Moskvas ekonomiska stöd. Att den ryska kyrkan under 1700- och 1800-talen styrdes av den statskontrollerade synoden, och under sovjetisk tid förtrycktes av det kommunistiska styret, innebar att status quo förblev.
”Som det uttrycktes redan på 1600-talet av en av Kievs biskopar: Det råder ett samband mellan den religiösa friheten och alla andra friheter och rättigheter.”
Först 2018 kunde Konstantinopel, som ett svar på Rysslands annektering av Krim och kriget i Donbas, återkalla beslutet från 1600-talet och återupprätta den ukrainska kyrkans självständighet. Där kan man tala om historiens vingslag.
Situationen påminner om vad som hände när det ryska imperiet föll sönder efter revolutionen. Då bildades självständiga och semi-självständiga ortodoxa kyrkor i de fria stater som uppstod, som Finland och de baltiska staterna.
Så även i Georgien. Dess ortodoxa kyrka, med antika rötter, hade inkorporerats i den ryska när imperiet annekterade landet på 1800-talet. Friheten kom 1917. Med en övernationell kyrkoorganisation finns risken att den utnyttjas för ett imperiums kontroll över mindre länder. Som Georgiens nuvarande president Salome Zurabishvili påpekade i ett jubileumstal under fredagen: Om inte kyrkan är självständig kommer inte heller nationen kunna vara självständig.
Däri ligger förklaringen till varför den kyrkliga frågan har kommit att bli en viktig och infekterad aspekt i Rysslands krig mot Ukraina. Som det uttrycktes redan på 1600-talet av en av Kievs biskopar: Det råder ett samband mellan den religiösa friheten och alla andra friheter och rättigheter.
Den ukrainska kyrkan finns för övrigt även i Sverige. I takt med att ukrainska flyktingar kommer hit – det talas nu om uppemot 300 000 – lär den svälla rejält. Kanske kommer de inspireras av och känna igen sig i exemplet från det Skandinavien som Kievriket en gång hade så rika kontakter med. De nordiska länderna har haft mycken delad historia, även blodig sådan, och ett gemensamt kyrkligt ursprung. Men de är idag självständiga kyrkor och stater, präglade av fred och frihet. Det är allt Ukraina ber om.
