Klasskamp mot väderkvarnar
Politik får näring och livslust av orättvisor, upplevda som riktiga. Om det inte finns något att uppröra sig över är det en berättigad fråga varför man skall engagera sig politiskt. Mellanmjölkspartiet Liberalerna är visserligen upprört över att behöva välja sida i rikspolitiken, men politiken som de vill driva är inget som väcker några djupare känslor.
Socialdemokraterna har våndats över ett liknande minskande engagemang. Maktpartiet framför andra kan attrahera broilers och hugade sociala ingenjörer, men vad de skall uppnå har inget givet svar. Att med reformer bygga det socialistiska samhället var åtminstone fram tills att löntagarfonderna nedmonterades det givna svaret.
Under överseendet av finansminister Magdalena Andersson har en socialdemokratisk arbetsgrupp tagit fram en lista med förslag för att bekämpa ojämlikhet. Kapitalinnehav och sparande föreslås beskattas hårdare.
Men om skatterna inriktas på de allra rikaste innebär det att intäkterna blir negligerbara och att det handlar om en kontraproduktiv straffskatt. Alternativet är att det slår brett och då blir det den redan ”pressade medelklassen” som blir träffade, ett samhällsskikt som arbetsgruppen annars vill ömma för.
På DN Debatt (7/6) beskriver Anders Björklund och Daniel Waldenström, tidigare professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet respektive professor i nationalekonomi vid institutet för näringslivsforskning, hur centrala delar av vänsterns beskrivning av ojämlikhet bygger på myter om Sveriges ekonomi.
Ojämlikheten i inkomst har ökat långsamt de senaste fyrtio åren. På senare år har den varit i princip stabil. Genom missvisande statistik och bristande jämförelser med andra länder kan den som vill få inkomstskillnader att framstå som mer graverande än de verkligen är. Det på förhand givna svaret är att låta staten ta en ännu större del av människors inkomster och sparade pengar.
Sverige är ett av världens jämlikaste länder. Det har inte skett någon rusande ekonomisk ojämlikhet i samhället som följd av minskat skattetryck.
Orimliga skatter leder till att viljan att betala dem minskar. De extremt höga marginalskatterna som fanns i Sverige på sjuttio- och åttiotalet var inte bara djupt impopulära utan även gjorde Sverige till ett land av fifflare, som den socialdemokratiske nationalekonomen Gunnar Myrdal sade. Ett skattesystem som upplevs som rättvist och ändamålsenlig är dock mer än man kan hoppas på från en rödgrön regering.
Ojämlikheten är väderkvarnar som Socialdemokraterna önskar vore stora jättar. Då får de vara låginkomsttagarnas beskyddare. Men kampen är mer ett behov av att spela klasskämpe än att lösa samhällsproblem.
Det är en idé om politikens uppgift som man borde släppt när man växte ur den radikala fasen på sjuttiotalet.
