Kommunsabotage mot JÖK:en

Juridiskt är det tankar i gråzonen som torgförs. Det kommunala självstyret är vidsträckt och den kommande lagstiftningen tvingar heller inte kommunala bostadsbolag att tillämpa fri hyressättning vid nybyggnation.

Men att ta ställning till vilket hyressättningssystem som en fastighetsägare vill tillämpa inom lagens ramar är att underminera det kommunala planmonopolet. Verktygen för att planera för hur mark och vatten ska användas politiseras för att exkludera privata fastighetsägare och investerare utifrån vilket av tre möjliga hyressättningssystem de vill tillämpa. Om denna diskrimineringsgrund håller rättsligt återstår att se.

Det vittnar också om att S-politikerna i sak inte är intresserade av att det byggs nya bostäder. Det överordnade är att stoppa den nya relationen mellan fastighetsvärdar och hyresgäster som skapas med den fria hyressättningen. Investeringar ska stoppas, även om det finns efterfrågan på fler hyreslägenheter.

Besluten i storstäderna brukar bilda mönster som sprids som årsringar över vattnet. Även om frågan om fri hyressättning främst rör större och medelstora städer kan S-politikernas kreativa användning av planprocessen komma att bilda skola för andra kommuner.

Politiskt visar också de starka S-företrädarnas hållning på Januariöverenskommelsens svagheter. Att en reform ser ut att få grönt ljus i riksdagen är inte lika med att den sedan blir verklighet ute i kommunerna.

Något är fel när först det största partiet initierar lagstiftning som det inte tror på och samma partis tunga företrädare sedan försöker undergräva förändringen i sina kommuner.

Så går det när reformer inte är förankrade i det ledande regeringspartiet. I normalfallet fattas beslut om tunga politikområden på kongresser eller stämmor. Därmed garanteras att lokal och rikspolitiker drar åt ungefär samma håll. I detta fall agerar lokalpolitikerna på ett sätt enligt den politiska logiken. När den demokratiska interna beslutsgången är övergiven i syfte att säkra makten med Centerpartiet opponerar sig kommunalråden som i sak aldrig tillfrågats.

Och ingen i det stora regeringspartiet tycks heller göra sin plikt och diskutera det olämpliga i att företrädarna agerar i en kommunalrättslig gråzon. Tyst välkomnas oppositionen mot regeringens egen politik. Som om den är beställd av partiledningen.

Det är inget värdigt politiskt spel som pågår. Kommunalrättsliga regler om likabehandling sätts ur spel. Lokalpolitiker agerar som om riksdagens beslut är oviktiga. Regeringen initierar förslag som den inte tror på.

Och framför allt är det djupt olyckligt när bostadspolitik mer handlar om politik än om bostäder.