Kommunskulder lär öka
I dagarna har två kommuner, Lilla Edet och Vilhelmina, meddelat att de kommer att ta lån för att kunna betala ut löner till anställda. Det säger sig självt att det är en orimlig situation. Man lånar pengar för att ställa mat på bordet, mat som kommer att vara uppäten inom kort. Hur skall kommuner i sådana situationer kunna göra kloka eller ens nödvändiga investeringar som utvecklar bygden?
Det blir förstås inget med det. Inte just nu i alla fall. Saker kan förändras. Den stora ökningen i flyktingmottagande innebar en snabb förändring där de statliga pengar som betalades för asylmottagandet under ett par år stimulerade kommuner över hela landet. När etableringsuppdraget tagit slut hamnar det ekonomiska ansvaret hos kommunerna. Som i många fall har stora utgifter för resursintensiva invånare: barn och äldre.
I går presenterades kommunutredningens slutbetänkande. Det är regeringens svar på hur dessa kommuner kan hantera situationen. Men det är ett svar som inte övertygar. Man vill uppmuntra till frivillig kommunsammanslagning. Denna uppmuntran handlar om ekonomiska incitament.
Den bärande idén är att staten skall ta över kommunernas lån. Då undanröjs hinder för två olika mycket skuldsatta kommuner skall kunna slå sina påsar ihop. Den mer vidlyftiga kommer dock fortfarande att ha finare prylar än den som varit försiktig med belåningen, men det är kanske av mindre betydelse. Denna manöver handlar, beroende på hur man räknar, om allt mellan trehundratjugo miljarder och åttahundra miljarder kronor. Men den ökade kostnaden för offentlig sektor skulle bara bli cirka tre miljarder. Vilket är räntekostnaden.
Det låter ju genomförbart. Och utredaren var under presskonferensen noga med att poängtera att denna skuldsanering inte skulle innebära att den totala skuldsättningen för det offentliga ökar. Det öppnar förstås upp utrymme för kommunerna att investera. Men om meningen är att de skall hålla sig skuldfria blir ju rockaden ganska meningslös.
Självklart kommer skuldsanerade kommuner att snabbt ta lån igen. Det finns massor av bra verksamhet som kan få tillfälle att växa, och plötsligt kan siffrorna trehundra till åttahundra miljarder vara aktuella igen.
Regeringen har valt att inte låta utredarna undersöka ”lätta kommuner”. Alltså sådana som tillåts ta mindre ansvar för välfärden än andra som ett sätt att anpassa sig till de lokala förutsättningarna. Detta för att inte skapa A- och B-lag, något som ganska uppenbart redan finns. Istället vill man se ett upplägg där ekonomiskt svaga kommuner kan förbinda sig till ett kommunalt skattetak på exempelvis 21,5 procent och att staten går in och finansierar resten av budgeten.
Det kommunala utjämningssystemet behöver ses över för att skapa bättre incitament till ekonomiskt ansvarstagande. Det är dock svårt att se att en lösning som skattetak skulle kunna bidra till det. Men kanske tänker man sig också statlig revision av dessa kommuner.
Likvärdighet är en viktig princip för kommunal service. Men att uppmuntra till sammanslagningar eller öppna för vidlyftig belåning är inte en bra, eller ens säker, väg till målet.
