Konsensusväg mot gängkrig
Det är verkligen inga muntra besked. Men det stämmer förmodligen. En del interiörer från Stockholmsmorden är nattsvarta. Det har handlat om tretton- och fjortonåringar som åtar sig att begå kontraktsmord. Det finns uppgifter om ”belöningar” på vissa personer som kriminella och välbeväpnade pojkar far runt och letar efter. Eller så blir de tvingade att mörda. Hälften av förövarna är under arton år.
Hur blev det så här illa? Tja, den tidigare justitieministern Thomas Bodström gav sig 2015 in i debatten om brottslighet och gav i en debattartikel bland annat prov på följande pärla:
”En annan myt är att brottsligheten går ned i åldrarna. Där behövs det faktiskt ingen forskning. Om man bara tänker efter en smula, så förstår vem som helst att det är omöjligt rent logiskt sett. I så fall skulle vi ganska snart ha organiserad brottslighet på dagisnivå.”
Detta som en del i ett resonemang om hur forskningen ju visar att kriminaliteten var på nedgång i Sverige. Folk skulle inte gå på snacket om att det blev värre. Och om en sådan försäkring kommer från en före detta justitieminister, som mer än de flesta matats med relevant statistik, så var det ju ett auktoritativt uttalande.
”Att vara orolig över en accelererande brottslighet sågs som politiskt suspekt inom svensk offentlighet.”
Men saken är att Bodström skulle kunna ha rätt i vad ”forskningen” visat. Eller vilken bild den visat. Svenska kriminologer jobbade nämligen hårt på den här tiden – med att trumma in att straff inte var bra och att brottsligheten inte var något att hetsa upp sig över.
Det var officiell konsensus. Att vara orolig över en accelererande brottslighet sågs som politiskt suspekt inom svensk offentlighet. Det var fråga om ungefär samma karta som gällde för de som yttrade oro för följderna av för stor invandring. Dessa antogs blåsa upp ett problem med flit för att skapa motsättningar. Från etablerade plattformar hittades alltid fakta och forskning som talade mot dem.
Sedan flyttades debattens mittfåra, som den då och då gör i Sverige, med tysta kollektiva bortsuddanden av tidigare ståndpunkter. Den stora invandringen blev ett legitimt bekymmer. Nu är det den grova brottsligheten som är ett öppet nationellt problem.
De kriminalpolitiska åtgärder som presenterats i Tidöavtalet sågs som överraskande hårda av många. Men frågan är om de inte kommer att ses som otillräckliga innan den här mandatperioden är till ända. De kommer i senaste laget.
Politiker har varit senfärdiga i alla möjliga avseenden i Sverige och även i detta. Men det har också varit fråga om vad som varit politiskt möjligt. Och det politiskt möjliga beror i sin tur på debattklimatet. Det måste vi helt enkelt bli bättre på i Sverige.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.