Krig och surrogat hänger ihop
Mitt under pågående invasion där ryska styrkor drar närmare Kiev visar det sig att ett svenskt par är på plats i Ukraina för att vänta på sitt barn. Barnet bärs av en höggravid surrogatmamma som är fast på en klinik tillsammans med andra surrogatmödrar i Kiev.
Den svenska mannen intervjuades av Aftonbladen om den svåra situationen. För en nyhetsförmedlare som söker det exceptionella måste det vara svårslaget. Den som vill kan förfasas över parets val av land. Ukraina är ju i krig och har varit det sedan 2014, de borde ha insett att nio månader är lång tid i detta sammanhang.
Men då är man inte ärlig mot sig själv. Ukrainas kris har pågått så länge att mycket få i vårt land upprätthållit rätt vaksamhet de senaste åtta åren. Inte ens vår regering såg orosmolnen komma, trots tillgång till bättre rådgivare än de flesta.
Det svenska paret har dessutom med stor sannolikhet haft tillgång till särskilt dåliga rådgivare. Hjälp till ofrivilligt barnlösa har på ganska få år blivit till en mångmiljardbransch. Svenska förmedlare samarbetar med kliniker i Ukraina och Georgien (ett annat land som invaderats av Ryssland i modern tid). Det verkar finnas få incitament för att informera hoppfulla föräldrar om läget i det som nu är en krigszon.
En bransch som fått fäste i Ukraina efter kriget 2014. Få verkar reflektera över att detta kan ha ett samband med att många flytt från sina hem i landets östra delar. När Uppdrag Granskning 2018 besökte landet var det just krigsflyktingar som ställt upp på att bära utländska pars barn. 2019 kunde en kvinna i Ukraina tjäna åtta gånger den genomsnittliga årsinkomsten genom att genomgå en graviditet åt någon annan. Det är summor som helt förändrar någons liv, vilket det förstås måste vara. Man går inte igenom processen oförändrad.
I maj 2020 rapporterades om att hundratals barn på grund av pandemin var strandsatta i Ukraina. Det borde ha blivit en väckarklocka om hur lång en graviditet är.
Svenska myndigheter har fått i uppdrag att göra processen för att adoptera barn till surrogatmödrar enklare. Trots förbudet i Sverige ställs myndigheter inför fullbordat faktum när cirka hundra svenska par per år väljer lösningen. Barnen har ingen skuld i situationen och det är rimligt att de inte stängs ute ur landet. Men med det följer risken för normalisering av detta utdragna utnyttjande.
Svenska myndigheter bör informera om risken för att surrogatmödrar i länder som Ukraina och Georgien kan ha en bakgrund som krigsflyktingar. Deras liv har förändrats på ett brutalt och ingripande sätt som vi knappt kan föreställa oss. Att tala om att de väljer surrogatmödraskapet av fri vilja är, om de drabbats av krig, ett patetiskt fikonlöv. Kunskap om detta lägger ansvaret på den som ändå väljer att resa till Ukraina i syfte att någon där skall bära ett barn.
På bara tre dagar har en stor mängd nya krigsflyktingar skapats. Traumatiserade och utblottade. Kanske kommer ökningen driva på förändring. Kanske får världen upp ögonen för det uppenbara sambandet och tar sitt ansvar, kanske sänks bara priset per barn på grund av större tillgång till utsatta kvinnor.
