Krokben för välbehövlig forskning
Forskarna Peter Esaiasson och Jacob Sohlberg, vid Göteborgs universitet, skriver i Svenska Dagbladet (1/5) om hur de fått sin forskning försenad av den obligatoriska etikprövningen. Inom ramen för ett forskningsprojekt ska de intervjua boende i Göteborgsförorterna Hammarkullen och Biskopsgården. Frågorna ska handla om olika samhällsfrågor och liknande intervjustudier ska också göras i Finland och Danmark. Vad problemet med det är kan vara svårt att förstå.
Etikprövningsmyndigheten försökte dock stoppa den svenska studien. Ärendet beredes i fyra månader varefter det påstods att riskerna, oklart vilka, skulle överväga nyttan med studien. Något liknande hinder fanns inte i något av våra grannländer där identiska studier görs. Forskarna valde att överklaga och Överklagandenämnden valde snabbt att dra tillbaka beslutet om att stoppa studien.
Någon vidare motivering från Etikprövningsmyndigheten kan inte begäras. Enligt Esaiasson och Sohlberg handlar det inte om GDPR, utan att myndigheten efter en egen bedömning dragit slutsatsen att det inte är motiverat att tillåta undersökningen. Det verkar ha varit tillräckligt känsligt att intervjua som bor personer i förorten för att anse att det skulle finnas en etisk problematik i botten.
Peter Esaiasson skrev i januari i nättidskriften Kvartal (16/1), tillsammans med forskarkollegorna Carina Gunnarson och Bo Rothstein, om hur forskarvärlden valt att blunda för problemen med bland annat kriminella klaner och sociala aspekter av grov brottslighet. Det är trots allt inte första gången institutioner och beslutsfattare har motsatt sig att forskare rör sig ute i utsatta områden och pratar med boende. Eller för den delen att man samlar statistik om relaterade samhällsproblem.
I Sverige har det länge funnits ett tabu mot att forska om utanförskapsområdens negativa sidor. Brottsförebyggande rådet slutade föra statistik över brott och ursprung på gärningspersoner 2005. I över ett decennium menade beslutsfattare att några rapporter inte skulle få publiceras. Det skulle gynna rasister om siffrorna gav en ”skev bild”. Först 2021 publicerades en ny rapport (BRÅ 25/8) i ämnet av rådet.
Kanske synen på den här forskningen håller på att förändras. Det går inte längre att blunda för samhällsutvecklingen och problemen som följt i spåren av invandringen. Det är trots allt samhällsvetenskapens uppdrag att förstå de sociala och kulturella mönstren som finns i samhället. Det gäller även när resultaten inte passar in i bekväma ramberättelser om vilka som är förtryckta och vilka som är förövare.
Om politiker ska kunna ta välgrundade beslut behöver forskare och expertmyndigheter agera vetenskapliga vägröjare. Beslutsfattare kan inte teoretisera sig fram till goda lösningar eller effektfulla reformer. Empirin måste få lysa igenom. Men för att det ska ske måste problemen först belysas. Detta har allt för länge varit ett ovälkommet inslag i samhällsforskningen. Det går dock inte att tiga ihjäl problem.
