Kulturjournalistiken och pressetiken

Han vårdas för krigsliknande psykiska skador som han fått på ett multinationellt företag i Ljungby. På Dagens Nyheters kultursida har journalisten Maciej Zaremba nyligen berättat om utstuderad mobbning med rasistiska inslag. En sådan historia brukar få stort genomslag i flera medier. Men förutom Smålänningen är det få lokala medier som har gått vidare på Zarembas uppgifter. Varför är det så?

Hösten 2009 publicerade Aftonbladets kultursida en numera världsberömd artikel om organplundring i Israel. Den innehöll anklagelser mot israelisk militär som stora medieföretag som Associated Press eller the Guardian inte lyckades få bekräftade. Det blev startpunkten på en diskussion om kraven på källkritik är olika för kulturjournalistik och nyhetsjournalistik.

Grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet och tryckfrihet ger journalister stor och nödvändig frihet. Journalister ska dock förhålla sig till särskilda pressetiska regler. I dessa ingår att vara kritisk mot sina källor och noggrant skilja mellan faktaredovisning och kommentar.

Dessa regler utgår från en objektiv och opartisk nyhetsjournalistik. Kulturjournalistiken bygger däremot i sin renaste form på subjektivitet. Det går att driva en tes på kultursidan, vilket är otänkbart på nyhetsplats. I en ny rapport från Timbro Medieinstitut menar därför medieforskaren Jesper Strömbäck att kulturjournalistiken befinner sig i ett pressetiskt vakuum. Rapporten talar om att en egen, intern moral behöver utformas inom kulturjournalistiken, som ger utrymme för subjektivitet men inte för svepande påståenden om personer och sakförhållanden.

Maciej Zarembas reportage hänvisar till en rad anonyma källor, intyg och vittnesmål läsaren aldrig får se och till grundläggande sakuppgifter som blir hängande i luften. En konfrontation med företagets ägare faller platt när han nekar till att personen varit anställd på företaget. Det borde vara enkelt att motbevisa ett sådant påstående för läsaren genom att visa upp ett lönebesked.

Problemet med Maciej Zarembas text om mobbningen i Ljungby är inte att han har fel utan att han antagligen har rätt. Han misslyckas dock med att styrka sina påståenden för läsaren. Ingen redaktör tycks ställa de kraven på honom. På nyhetsplats hade faksimiler av valda delar ur intyg och vittnesmål visats upp. Vittnen hade fått träda fram med namn. Nu blir reportaget en subjektiv inlaga som andra journalister har svårt att gå vidare på. En artikel med tydligare redovisning av källor hade lett till ett större genomslag i medierna och därmed en djupare upprättelse för den som nu sover med mardrömmar om sin tidigare arbetsplats.

Maria Z Roxberg