Kyrkomötet valde pluralism
Många trodde och väntade sig att motionen från Socialdemokraternas gruppledare, Växjösonen Jesper Eneroth skulle vinna stöd i omröstningen. Det var liksom den rimliga fortsättningen i raden av beslut som fört Svenska Kyrkan framåt. Men, med ganska liten marginal, vann alltså utskottets yrkande på avslag av motionen.
Det innebär att processen för att avkraga präster som inte vill viga samkönade par inte sätts igång. Det fanns ett par hållplatser kvar innan ordningen skulle ha blivit verklighet, men nu blir stoppas förslaget innan dessa blivit aktuella.
Förslaget som Eneroth försökte lansera skulle lösa ett problem som inte fanns. Svenska Kyrkan har alltid präster tillgängliga för samkönade par som vill vigas men det finns en liten minoritet av präster som inte vill delta i detta. Beslutet från 2009 har fått ett mycket stort genomslag i kyrkan, men ett fåtal präster ser det fortfarande som något som inte står i samklang med de föregående århundradenas uttolkning av grundtexterna.
I varje organisation finns det personer som driver på utveckling och modernisering. Framsteg och progression är ord som brukar komma på tal. Ofta brukar detta arbete sammanfalla med en ledarskapsroll, det syns tydligt vem som är längst fram om man är i rörelse.
Men ganska ofta visar det sig att de progressiva inte tänkt på vart man är på väg, bara vad man vill bort ifrån. Det är också något som gör det lättare att vara framåtsyftande. Dåtiden är lätt att beskriva, särskilt den stelnade version som vi bär med oss i minne och historieböcker, men framtiden är oviss. Dåtiden har också svårt att försvara sig mot våra beskyllningar och projektioner.
Men den som banar väg borde oftare tvingas svara på frågan: vart är vi på väg egentligen? Inte sällan blir svaret något om ett etappmål som inte är så långt bort, ganska ofta verkar huvudsaken vara att man är i rörelse, och att rätt person (framstegsivraren själv) är ledare.
Svenska Kyrkan har riktiga problem att ta sig an och står inför ett viktigt skifte av ärkebiskop. Många är trötta efter årtionden av snabba förändringar i jakten på att behålla position i förhållande till den politiska makten. Kanske finns det fortfarande utrymme för människor på jakt efter personlig prestige att göra en resa inom organisationen, det har varit ett stående inslag i kyrkan som under århundraden också var en del av den statliga förvaltningen. Men sällan har tiden varit mer mogen för mogna personer som vill samfundet väl.
Kyrkans grundtexter har sedan länge förberett de aktiva på att inte ha förväntningar på förståelse från omvärlden. Det har dock funnits eftersom Svenska Kyrkan haft en så central roll i vårt samhälle.
Det är avgörande att kyrkan inte bedriver hetsjakt på sina egna medarbetare. Det hade tveklöst raserat ytterligare. Nu kan man till och med skryta med att man står ut med pluralism, något som få andra aktörer i vårt samhälle gör.
