Lag och ordning är mer än fler poliser
Fredrik Hultman praktiserar under september på ledarredaktionen. Hultman har tidigare gått Skribentskolan och har praktiserat på Svenska Nyhetsbyrån, på Barometerns ledarredaktion och på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Han är för närvarande internationell sekreterare för Moderata ungdomsförbundet. Fredrik Hultman har tidigare läst juridik och filosofi i Uppsala. Efter studierna har Hultman även varit projektledare på tankesmedjan Timbro.
Den grova brottsligheten ökar i Sverige. Aldrig förr har så många suttit i fängelse eller i häkte samtidigt, enligt rikspolischef Anders Thornberg (SVT 30/8).
Redan i fjol varnade Polismyndigheten för att kapacitetsbrist i Kriminalvården kan göra det nödvändigt att släppa häktade på fri fot. Platsbristen är ett problem som brer ut sig. Kriminalvården har inte resurser för att hantera alla som döms till fängelse eller häktas.
I en färsk rapport från Riksrevisionen framgår det att svenska anstalter drivs ineffektivt. I genomsnitt har de en kapacitet på strax under hundra intagna. Samtidigt skulle de i snitt kunna spara mellan femton och tjugotvå procent av sina resurser om de effektiviserades.
Parallellt med att riksdagspartierna har tävlat om att föreslå fler poliser för att bekämpa brott, brister andra länkar i rättskedjan. Om straffen dessutom skall höjas för en rad brott inom kommande år, behöver anstalterna ha tillräcklig kapacitet.
Som Riksrevisionen konstaterar har olika anstalter tillkommit vid olika tidpunkter. Det har lett till att de präglats i olika tider, och har fått olika förutsättningar i takt med att anstalternas behov och uppgifter förändrats. Kriminalvården har sedan en tid tillbaka genomfört olika effektiviseringar. Det mest rationella enligt Riksrevisionen vore att ha färre men större anstalter. Men att lägga ned flera anstalter, och att i ett svep bygga nya anstalter vore kostsamt.
Därför är det märkligt att Kriminalvården inte heller får de medel som de behöver. När straff skärps eller nya brottsrubriceringar införs får sällan Kriminalvården nya medel. Planeringen av fängelsekapaciteten kopplas inte till straffrätten, trots att den ena ligger till grund för den andra.
Kriminalvården har ändå lyckats spara in hundratals miljoner, men får ständigt nya kostnader. Med tanke på hur brottsligheten ser ut i dag och vilka straffskärpningar som aviserats lär inte kostnaderna minska heller. Även om det finns en effektiviseringspotential, kan inte anstalterna effektiviseras in absurdum i nuvarande skick.
I stället behövs en gedigen fängelsereform. Det är bättre att anpassa fängelsesystemet efter de förväntat ökade volymerna i tid, så att fängelserna kan fungera kostnadseffektivt med fullgod säkerhet. En rationalisering av anstalterna kan göra det möjligt att driva dem effektivt på längre sikt. När många straff skärps, är det rimligt att också anpassa fängelserna därefter.
Alternativet vore att låta ryckigheten styra. I värsta fall kan det leda till att Sverige står med fler dömda brottslingar än fängelseplatser, och får överväga alternativ för att lösa det. Vare sig det rör sig om tillfälliga lösningar med lägre säkerhet eller att låta häktade gå fria i förtid bör sådana alternativ undvikas.
Kriminalvården har länge behandlats styvmoderligt, som om det vore en obetydlig budgetpost. Hårdare tag mot brottslighet måste handla om hela rättskedjan. Det får inte stanna vid skärpta straff och fler poliser.