Lamotte och alla statsmakter

Ledare Artikeln publicerades

Summeringen av den gångna helgens oroligheter är ingen upplyftande syssla. Vänersborg stack ut under fredagskvällen. Polisen blev attackerad av ungdomsgäng. Under tre timmar var det som mest tjugo till trettio delvis maskerade ungdomar som kastade raketer mot poliser och polisbilar. Sedan blev det lördag. Räddningstjänsten i Lövgärdet i Göteborg åkte ut för att släcka containrar som satts i brand och blev då attackerade av ungdomar med raketer och de fick fly därifrån. Polisen meddelade dock att den kunde ”säkra området”.

Men det mest skärande ljudet är helgens tystnad kring frilansjournalisten Joakim Lamottes reportage från området Kronogården i Trollhättan i torsdags. Lamotte tog sin arbetsmetod trogen en kamera med sig för att göra en på plats-bevakning efter rapporter om oroligheter. Hans filmklipp utgör ett skakande vittnesbörd om hur svårt den svenska statsmakten har att uppfylla sin kärnuppgift att garantera lag och ordning:

De maskerade män (ungdomar) som uppskattades till mellan fyrtio och femtio stycken saknar fullkomligt respekt för de fåtaliga poliser som är på plats och tydliggör med hot och våld att platsen är ”deras”. Lamotte vägrar att gå därifrån och blir misshandlad och får sin kamera stulen. En polis får en flaska i huvudet.

Under skeendet är de närvarande poliserna och trygghetsvärdarna nästintill luft för förövarna. Det är uppenbart att de kan bete sig i princip hur de vill och att de vet om det. I skrivande stund är situationen att vaktbolagets regionala skyddsombud har stoppat all patrullering i området under känsliga tider, alltså då väktarna behövs.

Det finns flera bottnar i detta. Först Lamotte som inte ses med vänliga ögon av branschkollegor. Hans respektlösa stil och det faktum att han försörjer sig genom swish-bidrag har retat upp många, och det är förstås därför det inte har väckts någon kollegial indignation över att han blev attackerad. Det är betänkligt nog, men att det inte heller väckts någon principiell reaktion är värre. Det kan rimligtvis inte vara någon icke-händelse att en journalist blir misshandlad och berövad kameran rakt framför ögonen på poliser utan att han får någon egentlig hjälp. Likväl verkar många hålla Lamottes persona som huvudsak och den principiella innebörden, kränkningen av den reella pressfriheten, som bisak.

Sju personer omhändertogs av polisen efter att förstärkningar tillkallats. Det återstår att se vad de kommer att få för straff men oddsen talar för att ingen kommer att skaka galler. Det är bara att se på statistiken över egentlig lagföring i samband med sådana här händelser.

Det handlar förstås inte om att poliser är flata. De agerar enligt riktlinjer som lagts ut av den högsta polisledningen. Och i Sverige går de strategierna ut på att inte provocera, att lugna ned och av-eskalera. Det låter fint i en ideal värld. Men vad är resultatet i praktiken? Vill polisledningen hävda att de senaste åren visar att det är ett fungerande förhållningssätt?

Eller är det så att man gör en dygd av nödvändigheten? Att man valt den enda möjliga strategin som står tillhanda givet de alldeles för små resurser man har?

Förmodligen. Så varför har man inte resurser? För att regeringen inte vill ge dem det. ”De här kriminella gängen som tror att de står över oss skall mötas av samhället fulla kraft”, sade Stefan Löfven i sitt jultal. Men det är struntprat. Den rödgröna regeringen sätter rättsväsendet på svältkost i relation till vad som behövs i dagens situation.

Så varför får regeringen sitta kvar? För att det finns en Januariöverenskommelse som krystats fram för att komma tillrätta med ett problem som en riksdagsmajoritet anser vara större än brottsutvecklingen i Sverige, nämligen risken att behöva vidröra Sverigedemokraterna.

Man brukar tala om de olika statsmakterna i ett samhälle. Regeringen och Riksdagen sägs vara den första och andra statsmakten. De garanterar att statsmaskineriet fungerar. Sedan brukar man också tala om medierna som den tredje statsmakten, som skall hålla ögonen på att allt fungerar. Ingen av de tre framträder till sin fördel om man betraktar dem genom Kronogården som lins.