Låt inte frågorna överskuggas
I höst kommer Socialdemokraterna att välja ny ledare. Om det blir likt tidigare partiledarval kommer skvallret om partiets inre liv dränka en hel del mer vardagsnära politik. Saken blir inte bättre av att kandidaterna sällan säger vad de vill uppnå utan snarare försöker framstå som en projektionsyta för olika intressen.
Politiken är ofta personfixerad. I en representativ demokrati är det också naturligt att det är ett helhetsintryck som avgör snarare än enskilda frågor när väljarna går till valurnorna. Uppmärksamhet för politikers personliga egenskaper har sin funktion, men går samtidigt lätt överstyr.
Politik är att vilja, brukar socialdemokrater citera. Tolkar man det illvilligt kan man läsa in hur sakfrågor och dilemman kommer i skymundan för debatter och medievänliga konflikter. Att politik i första hand handlar om svåra val ligger kanske närmare sanningen. Men det blir ofta besvärligt att erkänna.
Debatten är som bäst när sakfrågorna kan hanteras av människor med en vilja att förändra, är kanske en lite mer välvillig förståelse av Palmecitatet. Kanske det är just därför många irriterar sig över dagens politiska ledarskap.
Att det går att förtiga svåra frågor och frysa ute personer som belyser dem är primärt inte ett problem med polarisering. Det är till synes snarare ett försök att skifta fokus av bekvämlighetsskäl. Inte minst Socialdemokraterna har gjort det till sin valstrategi att begrava frågor som kriminalitet och arbetslöshet för att istället försöka splittra och smutskasta högern.
Om det är något som präglat Stefan Löfvens tid som statsminister, vid sidan av kriserna, är det intrycket av en medveten passivitet. Det är naturligt när man ska förena motstridiga åsikter, inom såväl det egna partiet som vänsterblocket i stort, att det är enklare att låtsas som det regnar än att erkänna problemens omfattning.
Invandringens följder, industrisatsningar som inte blir av, cementbrist, arbetslöshet och en gryende energikris. För att inte nämna brottslighet, skola och sjukvård. Det är många frågor som väljarna behöver få svar på. Ändå fylls debatten med oro över vilka som samarbetar eller hur det står till med Socialdemokraternas inre liv.
Ett ledarbyte kan användas som en förevändning för nya tag, bortom gamla låsningar. Det kan medföra möjligheter. Men risken är att det förtar problemen allt fokus. Det är enklare för alla inblandade, såväl inom politiken, media som folk i allmänhet, att för en tid glömma de strukturella kriserna som hemsöker Sverige.
Representativ demokrati är tudelad. Att politiker och åsiktsbildare är omtyckta är en del av systemets legitimitet. Men i andra led behöver makthavare också avkrävas ansvar. Fram till riksdagsvalet nästa höst behöver konsekvenserna av partiernas agerande nagelfaras. Inte minst regeringen behöver ställas till svars. Det gäller oavsett vad nästa statsminister heter.
