Låt inte kriminella ta över bostadsrätten

Anledningen: De kriminella riktar sig nu inte in bara på lättuppbrutna altandörrar utan mot väljer att sätta sig i styrelserummen. Bostadsrättsföreningar som mer eller mindre drivs på ideell basis har visat sig vara lätta att infiltrera eller att använda för att tvätta pengar.

Problematiken är nu inte isolerad till storstädernas förorter. Flera undersökningar pekar på stora mörkertal. Eftersom många föreningar är självständiga så saknas det nationell statistik över i vilken mån de drabbats av kriminella aktörer. En fingervisning gav dock Fastighetsägarna när organisationen tidigare visade att 3000 föreningar hade utsatts för ekonomisk brottslighet under de senaste fem åren.

För förortens invånare är det ännu ett exempel på en tragisk utveckling. Många invandrare kommer från kulturer där det ägda boendet dominerar och den vanliga hyresrätten känns främmande. Ändå är det hyreslägenheter som helt präglat den bostadspolitiska diskussionen.

Med bostadsrätter och mer ägt boende stimuleras också lokalt engagemang och medborgaranda. Den som äger sitt boende investerar i sin plats och har därför också ett särskilt intresse i områdets framtid. Det syns inte bara i köks- och badrumsrenoveringar utan också visar forskning i valdeltagande och lokalt engagemang i civilsamhället. Social tillit är en konsekvens av ökat personligt bostadsägande.

Därför är fler bostadsrätter – och villor – något som ur samhällelig aspekt också bör bejakas. Inte bara i utanförskaps- och så kallade särskilt utsatta områden.

Nu kommer som ett brev på posten krav från flera håll om kontroll. En statlig tillsynsmyndighet flyger runt i debattluften och det diskuteras om kraven på revision ska skärpas.

Inget av förslagen finns det några skäl att direkt avvisa. Formen bostadsrättsförening ställer krav på lägenhetsinnehavaren att själv vara informerad. Att stämmor sällan är välbesökta och att de formella kraven på styrelseledamöter är låga samt att många ledamöter sitter en kort tid hör till föreningsformens teoretiska baksidor.

Men den nästan ägda bostaden har också framsidor som fått den att överleva in i vår tid. Styrelseledamöterna måste exempelvis bo i föreningen. De som har köpt en lägenhet eller radhus har så att säga investerat både finansiellt och socialt i sin plats. Därmed kan etablerade föreningar i hög grad bidra till ett områdes trygghet och utveckling.

Nya krav på redovisningar och kontroll riskerar också att trycka upp kostnaderna för bostadsrättsföreningar och leda till en maktförskjutning från valda styrelseledamöter till ekonomer och tjänstepersoner i centralorganisationer.

Därmed angår storstadskriminaliteten hela Bostadsrättssverige. Gärna nya regler som skyddar medlemmar och boende, men det kan inte vara rätt att kostnaderna för samhällets tillkortakommanden mot gängkriminalitet ska skjutas över på landets bostadsrättsinnehavare.