Låt Konstfack vara färgblint

Vita Havet. Låter elegant och tjusigt. För den som inte förläst sig på identitetspolitiskt kvacksalveri vill säga. För då är begreppet ett uttryck för institutionaliserad rasism.
Ledare • Publicerad 12 februari 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Vita Havet är namnet på en sal på Konstfack i Stockholm. Och därför har en grupp studenter med utländskt påbrå bildat Brown Island. Alltså bruna ön i vita havet. De vill såvitt förstås ha väcka uppmärksamhet (och helst upprördhet) inför det faktum att majoriteten av personer på Konstfack är vita.

Och så vill de - förstås - att Vita Havet skall byta namn till något annat.

Konstfacks rektor Maria Lantz vill inte byta namn men gör enligt egen utsago i princip allt för att bekräfta världsbilden hos Brown Island. Man lägger resurser på både forskarseminarier och workshops. Själv låter hon som om läser högt ur gruppens manus: ”Det handlar om bemötande, det handlar om arkitektur och det handlar om kommunikation. Och där någonstans börjar diskussionen om vilka kroppar, vilka människor som vistas på konstfack och hur man känner sig om man inte tillhör utseendet som majoriteten av lärare och studenter på skolan haft väldigt länge”.

Vad som är talande för den här historien är att det handlar om just en så genomideologiserad institution som Konstfack. Ett sådant här bråk skulle inte uppstå på sågverket i Vislanda eller på Försvarets materielverk. Det hela kräver att personer med en viss sorts läggning söker sig till stället ifråga och att arbetsuppgifterna är av det slaget att de har väldigt mycket tid över.

Foto: Jessica Gow/TT

Bråk om ord som har med ”vitt” att göra uppstår lättast i akademiska miljöer, där vänstern numera ser som angeläget att importera amerikanska teoribyggen om hudfärgsförtryck. Det är de platserna som drabbas i första hand. Men som en konsekvens av den akademiska snurrigheten finns det en viss sorts arbetsplatser som drabbas i andra hand: språk- och kommunikationsinriktade miljöer. Sådana där pressekreterare, konsulter, personalvetare, pedagoger och allsköns liknande figurer vevar positivet vidare, antingen av uppriktig politisk entusiasm eller av ängslighet.

Hoppet för ett någorlunda normalt samhälle är förstås att snurret stannar där och inte sprider sig vidare, att det handlar om olycksaliga öar i offentligheten. Men frågan är allt om man kan lita på det.

”När blir ”Snövit” en problematisk figur?”

När blir ”Snövit” en problematisk figur? Man har på sina håll redan börjat förse klassiska böcker med varningstexter. Några kilometer från Konstfack ligger Vita villorna. På ett annat håll Vitsand. Hur förhåller sig studenterna till de platserna när de lyckats sudda ut Vita Havet? De lär inte söka sig till dem för att plocka vitsippor i alla fall.

Och så vidare och så vidare. Det är lätt att göra sig lustig över det här. Problemet är att vi lever i en tid där dagens satir är morgondagens verklighet.

Fredrik HaageSkicka e-post