Låtsasmarknad är inget för museer
Det är en trist föreställning som repriseras nästan varje år. Ja, ända sedan början av 1990-talet. Teaterchefer och museidirektörer protesterar mot det hyressättningssystem som gäller för statliga fastigheter. Marknadsprissättningen av musei- och scenkonstlokaler leder till höjda hyror medan anslagen från staten inte hänger med. Staten ger med ena handen och tar med den andra.
I dagarna har ansvariga för bland annat teatern Galeasen i Stockholm protesterat. I huvudstaden hotas också Musikaliska kvarteret av en 60-procentig hyreshöjning.
Frågan är komplicerad eftersom kostnader för en fastighet till sist faktiskt måste betalas av någon. Dramaten och Operan samt några museer i Stockholm betalar istället för en slags marknadshyra en särskild kostnadshyra. Det alternativet är inte så bra som det låter. Renoveringar slår direkt igenom i hyreskostnaden som blir svåra att bära. Omfattande hyressubventioner från hyresvärden blir också - skulle finansdepartementets tjänstemän påpeka - något av ett dolt stöd som långsiktigt försvårar budgetprocesser och anslagstilldelning.
Men något märkligt är det likväl att marknadslösningar när det gäller fastigheter är så begränsade där det kan öka utbudet av bostäder - på hyresrätter- och anses så givet - på kulturområdet - där hyrestagarna knappast kan flytta och där lokalerna inte sällan är en del av själva verksamheten.
”Konsekvensen är att kulturinstitutioner som inte är kommersiella ska fungera som hyresgäster på en kommersiell marknad.”
Konsekvensen är att kulturinstitutioner som inte är kommersiella ska fungera som hyresgäster på en kommersiell marknad. När hyrorna följt konjunkturen uppåt i Stockholm innebär det således också högre kostnader för museer och teatrar.
Finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) som har Statens Fastighetsverk på sitt departement meddelar att i ”subventionerar inte genom att göra ingrepp på fastighetssidan, utan man har en anslagsdel i budgeten.” Men när kulturdepartementet fördelar sina anslag så är ju samtidigt lokalhyror ingen anslagsdel.
Detta blev inte bra. Det absurda symboliseras av att kulturinstitutioner och Statens fastighetsverk tidigare talade med varandra genom juridiska ombud. En av arkitekterna bakom modellen, den tidigare folkpartistiske statssekreteraren Olle Wästberg, talar nu om systemet som ”perverterat”.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) kan visserligen ta kritiken från Miljöpartiet med ro i frågan. Efter nästan två hela mandatperioder med gröna kultur och finansmarknadsministrar blir kritiken komisk.
Om kulturdebatten senaste tiden ägnats åt symbolfrågor har dock sittande kulturministern möjlighet att med tiden lätta det tunga ok som tynger många av landets museer och scener.
