Löftena som ska svikas
Kannibalismen inom vänsterblocket innebar förlorade mandat när Vänsterpartiet och Miljöpartiet tappade väljare till Feministiskt initiativ som hamnade under riksdagsspärren. Men skillnaden mellan blocken är ändå betydande. Det blir Stefan Löfven som får frågan av talmannen att försöka bilda regering.
Det talas om en trötthet på regeringen. Den drabbade Göran Persson 2006 och den drabbade nu Fredrik Reinfeldt som meddelade sin avgång som partiledare för Moderaterna under valnatten. Men Alliansen uppfattades troligen också som alltför defensiv. I stället för att stå upp för företagande och investeringar i välfärden accepterades i hög grad vänsterns problemformuleringar om vinster och skatteflykt. I debatten om löneskillnader fastnade man i interna konflikter om kvotering i föräldraförsäkring och börsbolagens styrelser. De underströmmar som fanns i opinionen lyckades man heller inte möta. Det handlar om missnöje i migrations- och integrationsfrågor, populistiska lösningar på jämställdhetsområdet, förväntningar om en lägre arbetslöshet, misstro mot reformerna inom sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken.
Stefan Löfven blev vald till partiledare för att föra sitt parti mot mitten och utmana Moderaterna. Strategin att öppet inför ett val deklarera vilken politik som ska föras efter valdagen övergavs efter förlusten 2010, då de rödgröna partierna gjorde en rad gemensamma överenskommelser. Löfven må nu ha vunnit valet, men vaknar också upp som förlorare. När Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans är mindre än Alliansens fyra partier kommer Vänsterpartiet att få ett betydande inflytande. Det kommer att innebära en omläggning av politiken i riktning vänster oavsett om Jonas Sjöstedt och hans kamrater tar plats i regeringskansliet eller agerar förhandlingspart. Väljarna kan därmed glömma den politik Socialdemokraterna gick till val på. Resultatet kommer att bli något helt annat.
Löfvens uttalade vilja att samarbete över blockgränsen försvåras också av att Socialdemokraterna och Miljöpartiet i princip står stilla. Med en starkare S och MP-koalition hade det i teorin räckt med att ett parti inom borgerligheten tagit emot en utsträckt hand. Nu skulle han behöva två för att klara sig undan Vänsterpartiets långt driva krav på en expansiv finanspolitik, större offentlig sektor och totalstopp för vinster i välfärden. Dörren är stängd. Alliansen hålls i varje fall vid liv under hösten då ett gemensamt budgetalternativ läggs fram. Det ger Löfven ett mycket litet handlingsutrymme.
Det är förvisso sant att Sverige regerats i minoritet under de flesta mandatperioder sedan den allmänna rösträttens införande. Med skillnaden att den parlamentariska situationen nu är mardrömslik.
