Löslig alternativhöger på DN
Erik Helmersson delar 6/2 först upp Sverigedemokraterna, alternativhöger, ren rasism och ”en ny, svårgripbar fascism” i olika kategorier – för att sedan fösa ihop dem i alla fall, i ett ”flöde” av personer som rör sig från moderaternas ytterflank ändå till nazism. Trots att de här flödet sägs innehålla allt från nackskottsextremister till ”benhårda demokrater” sammanfattas deras position ändå i att de i förakt vänder sig bort från demokratin.
Det skall sägas att Helmersson för ett komplext resonemang på en ganska liten yta. Men läsaren blir faktiskt inte vidare klok på vad det är för ny grupp som efter valet av Trump dykt upp i svenskt samhällsliv.
Men kollegan Lisa Magnusson går 1/2 fram med så pass blanka vapen att hon ger konkreta exempel: Kristdemokraten Sara Skyttedal och moderaterna Hanif Bali och Ann Heberlein. Dessa alternativhögrare sägs vara gudsnostalgiska nihilister som alltid vill slå i överläge mot de svaga.
Nu håller sig Hanif Balis rabulism inte varje gång inom blomstergårdens gränser. Men det betyder inte att han inte prickar rätt i sak. Men framför allt, vad är det egentligen som är alternativt i hans och andra (icke)utpekades högerhållning? Nihilism är ju trams.
Inte för att vara petig, men ett alternativ skall ju ha ett alternativ att vara ett alternativ till. Det finns således en vanlig höger som inte har varit som Skyttedal, Bali och Heberlein till för ett år sedan. I vilket avseende i så fall?
Är det sakpolitiken det handlar om? Var Gösta Bohman alternativhöger sett till de värderingar han förfäktade? Ja, sannolikt med Dagens Nyheters mått. Fast han var ju i och för sig städad och korrekt och använde inte vulgärretorik (även om hans upplysning att norrlänningarnas EU-motstånd berodde på inavel kanske var en så kallad specialare).
Men om nu vulgaritet istället skall vara ett kriterium, vad för slags alternativvänster tillhörde då inte Olof Palme, av vars många utfall en hel del av nutiden utan tvivel hade klassats som hatretorik. Vad hade reaktionerna blivit om Jimmie Åkesson liksom Olof Palme skulle se rakt ut över publiken på publicistklubbens möte och beskriva en misshaglig journalist som en ”kloakråtta med gula betar”?
Som bisarr detalj sägs Palme därvid ha mötts av journalisternas hurrarop men det är undertecknad för ung för att veta säkert. Tveklöst är hur som helst att sjuttiotalets samtalsklimat var av sådant slag att omdömen om dagens, om det skall betraktas som något mer än relativistiska tändsticksbloss, har att mätas och vägas mot vad som länge har varit en normalitet.
Det kanske finns något substantiellt nog att kallas alternativhöger. Men Dagens Nyheters historiska strävan att alltid speja efter det som för tillfället ter sig som en riskfri mittpunkt,leder ibland till att man får svårt att se med skärpa i samtiden. För andra är det rätt uppenbart att vare sig Skyttedal, Bali eller Heberlein är nihilister utan bara något så ovanligt som stridbara borgare.
