Man får det man betalar för

Man blir arg när människor skor sig genom att tänja på redan generösa regler. Så tycks det vara med de två före detta statssekreterare som lyfter fullt avgångsvederlag samtidigt som de tjänar pengar i egna bolag och som bolagsstyrelseledamöter.

Samtidigt bör man skilja på enskilda fall och generella regler. Det gör inte Ekot, som tvärtom korsklipper de moraliskt tveksamma fallen med fakta och exministrar som följer alla regler.

Under indignationsdramaturgin är alltså Ekots berättelse att regeringsmedarbetare som tvingas sluta får avgångsvederlag motsvarande full lön under en begränsad tid (ministrar ett år och statssekreterare två år). Nya inkomster ska räknas av från avgångsvederlaget.

Detta bör vi uppröras över, framgick mellan raderna, eftersom "vanliga löntagare" bara får 80 procent i a-kassa upp till ett ganska snålt tak, och dessutom har krav på sig att hitta ett nytt jobb. Regeringen lever inte upp till sin egen arbetslinje, var budskapet.

Men det går inte att jämföra regeringsmedarbetare med "vanliga löntagare", av flera skäl.

? Löntagaren har anställningstrygghet genom Las, det har inte regeringsmedarbetaren. När som helst kan ministern eller statssekreteraren tvingas att gå, och liksom inom näringslivets toppskikt kompenseras denna otrygghet med generösa avgångsvederlag.

? Vid närmare eftertanke vill nog ingen att före detta regeringsmedarbetare ska vara tvungna att ta vilket jobb som helst. Hur skulle det se ut om en statssekreterare från försvarsdepartementet fick ett hemligstämplat jobb hos den ryska militären?

? Toppolitiker och deras närmaste tjänstemän är ständigt påpassade och kan bara drömma om ett "normalt" privatliv. Ofta gäller detta också efter deras avgång. Avgångsvederlaget kan delvis ses som kompensation.

? Ytterst handlar det om vilka politiker vi vill ha. Om de mest kompetenta personerna som är attraktiva för näringslivet ska överväga en politisk karriär får inte villkoren vara alltför mycket sämre än i näringslivet. Jantelagsmässiga påfund om att politiker ska tjäna som LO-snittet och inte ha några extra förmåner skulle om de blev verklighet kraftigt minimera skaran av människor som vill satsa på en politisk karriär.

Politikerföraktet är utbrett, och ibland tyvärr motiverat. Men det vi bör kräva är att politikerna gör ett jobb som motsvarar deras generösa ersättningar, inte att ersättningarna försämras. Alternativet; sämre ersättning ger sämre prestation ger sämre ersättning och så vidare, borde skrämma varje demokratiskt sinnad människa.