Mansvåld ett strukturproblem
Sanningen är att det är ett strukturellt samhällsproblem. Att konstatera detta är nödvändigt för att också kunna åtgärda det. Det handlar om att synliggöra verkligheten, inte att ställa grupp mot grupp. Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett samhällsproblem inom alla samhällsklasser, åldersgrupper och etniciteter som på vardaglig basis begränsar kvinnors frihet och livskvalitet.
Detta innebär inte att män generellt brukar metodiskt våld mot kvinnor, men när övergrepp sker kontinuerligt och förövaren i allmänhet är man och offret i allmänhet är kvinna är det inte längre ett fenomen som kan isoleras till könsneutrala individer – det är en könsberoende struktur.
Även om mörkertalet förmodligen är stort visar tillgänglig statistik från Brottsförebyggande rådet (2019) tydligt just detta. 98,3 procent av alla som misstänks för någon form av sexualbrott är män. 95,8 procent av alla som uppger att de utsätts för sexualbrott är kvinnor (2019 anmäldes totalt knappt 23 200 sexualbrott). Både män och kvinnor utsätts för våld i nära relationer men det våld som kvinnor utsätts för är grövre och får allvarligare konsekvenser. 2020 var det enligt Brå 13 fall av dödligt våld mot kvinnor där offret och förövaren var eller hade varit i en parrelation.
”Sanningen är att det är ett strukturellt samhällsproblem.”
För ett jämlikt och jämställt samhälle är det nödvändigt att synliggöra strukturella samhällsproblem för att kunna åtgärda dem. Mäns våld mot kvinnor är just ett sådant.
Robert Olesen
Partidistriktsordförande för Socialdemokraterna i Kronoberg
Eva Ballovarre
Ordförande för S-kvinnor i Kronoberg
Svar:
Robert Olesen och Eva Ballovarre menar att våldsfenomenet inte kan isoleras till könsneutrala individer – något som jag heller aldrig har påstått.
Tvärtom är jag medveten om att män som grupp har högre våldsbenägenhet än kvinnor. Detta bör däremot inte kallas för ”könsberoende struktur” utan med rätta härledas till biologiska faktorer.
Skribenterna påkallar ett synliggörande av verkligheten. Då utgår jag ifrån att de menar att den nämnda våldsbenägenheten går ut över både män och kvinnor, men på olika sätt. Kvinnor är i högre grad offer vid bland annat sexualbrott. Offren för bland annat dödligt våld är oftast män (80 procent år 2020).
Att nyansera våldsbilden förringar inte brott mot kvinnor, utan skapar en syn på varje våldsbrott som en avvikelse från en god mansnorm vi redan har. Fler faktorer än kön spelar också in vid våld, såsom psykisk sjukdom och missbruk. Detta sägs inte i illvilja – utan för att en förklaringsmodell som bara bygger på en faktor är antiintellektuell och varken kan motsvara, eller bemöta, verklighetens komplexitet.
Därför kan jag inte annat än att undra vad det är med en nyanserad våldsbild som stör Olesen och Ballovarre.
Celicia Svärd
