Med Jomshof på moralisk höjd
I Sverige kan Riksdagen när som helst rikta ett misstroende mot ett statsråd. Det är solklart uttryckt i grundlagen. Men att rikta misstroende mot en av de egna riksdagsledamöterna? Det är något helt nytt – och det av en god anledning.
Skall en utskottsordförandes omdöme plötsligt vara föremål för riksdagens prövning skall ju i konsekvensens namn alla utskottsordföranden vara det. Det skulle i praktiken innebära att riksdagens arbetssätt som vi känner det idag brakar ihop.
Oppositionen inser rimligtvis detta. Det är ingen situation de önskar sig. Speciellt som de skulle mista stort inflytande om en majoritetsregel i stället tillämpades konsekvent vi tillsättning av utskottsplatser.
”Det skulle i praktiken innebära att riksdagens arbetssätt som vi känner det idag brakar ihop.”
De räknar alltså kallt med, (hoppas), att förlora omröstningen. På det sättet kan de både uppvisa politisk energi i något som i någon mening har med sakfrågan – om yttrandefriheten och koranbränningar – att göra men ändå inte. Man har hittat en tacksam moralisk höjd att ställa sig på till vilken de riktigt piskande debattvågorna inte når.
Hade det varit så att man varit genuint upprörd över Jomshofs tweetande hade man i stället kunnat begära en omförhandling av utskottssammansättningarna. Alltså den överenskommelse som slöts efter valet. Man hade förstås fått nej, men det hade tekniskt sett varit ett ”normalt” förfarande även om det setts som dramatiskt.
I och med att man i stället förvandlar det hela till en öppen förtroendeomröstning vinner man billiga mediepoäng men till priset av partiöverskridande praxis skakas i grunden. Ytterst är det en deklaration om att man har beslutat sig för att tolka grundlagen på ett annat sätt än vad som hittills varit givet. Vi går alltså in i en konstitutionell konflikt. Det är inte ens glasklart att riksdagens talman bör acceptera att en sådan votering sker. (Vilket i förbifarten kastar ljus över det vanskliga att talmannen är vald av riksdagens majoritet. Det vore politiskt känsligt av denne att vägra behandling av ett rödgrönt oppositionsinitiativ, vilket det inte skall behöva vara.)
Oppositionen hänvisar alltså till statsministerns maning till lugn och försiktighet – under det att de samfällt tvingar fram en process som utsätter riksdagen för konstitutionella oklarheter av ett slag som aldrig setts förut.
Vi kan erinra oss statsminister Stefan Löfvens rasande utfall 2017 mot oppositionen för att den väckte misstroendevotum mot tre statsråd med anledning av Transportstyrelsens IT-skandal. Det var fråga om parlamentarisk reaktion uppenbart inom grundlagens ram. Men det var minsann oerhört oansvarigt av oppositionen att störa Löfvens viktiga regeringsarbete med sådant, fick en samlad presskår veta.
”Inrikespolitiskt tjafs”, har varit en av Moderaternas sparsamma kommentarer kring den nuvarande oppositionens agerande. Det går att kalla det för grövre saker än så.
