Annons

Med skogen som duk

Det är en märklig historia som i veckan utspelat sig på sociala medier. En dokumentärproducent medger att han vinklat sin dokumentär för att öka chanserna för att den skall köpas in av SVT.
Publicerad 3 september 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Dokumentären handlar om svenskt skogsbruk och har ifrågasatts av skogsnäringen då den förmedlar ett ensidigt perspektiv på komplexa frågor. Tilltaget har lett till kraftiga reaktioner, och oavsett hur produktionens avvägningar sett ut manar saken till eftertanke.

Framför allt undrar man hur urvalsprocessen hos SVT ser ut. Dokumentärer är ett kraftfullt berättarredskap och en storspelare med stort förtroende hos allmänheten måste vara noggrann. Det kan finnas poänger i att låta partsinlagor och hårt drivna narrativ ta plats, men de bör då sättas i ett sammanhang som görs tydligt för tittarna. I detta fall beskriver producenten att han vinklat dokumentären för att tillfredsställa förväntningar som han tyckt sig uppfatta från SVT:s sida. Om den typen av förväntningar finns är det högst anmärkningsvärt.

Foto: Helena Landstedt/TT
Annons

Med den nya skattefinansieringen av public service ökar förväntningarna om opartiskhet på aktörerna. Det är så det svenska samhällsengagemanget upprätthålls: det man äger bryr man sig om. Kanske behöver public service-bolagen lite tid på sig för att vänja sig vid dessa nya förväntningar från allmänheten. Här får man inte glömma bort kvaliteten. Den aktuella dokumentären byggde på att en äventyrare får åka paddelbräda genom Alaskas vildmark. Det borde ha varit en varningssignal om ett oseriöst projekt.

Men mer intressant är frågan om det offentligas ställning bland marknadsaktörer. Det är fortfarande många offentliga aktörer som verkar vara ovana vid rollen som beställare, trots att offentliga upphandlingar är en miljardindustri. En delförklaring till detta är att det offentliga, jämfört med marknaden där enskilda tar risker, är mer förutsägbart för aktörer som är vana risktagare. Särskilt när politik blir en del av spelplanen.

I migrationskrisen spår blev en del aktörer extremt rika. Bert Karlsson är en av företagarna som snabbt byggde upp en rad asylboenden och erbjöd sina tjänster till desperata kommuner. När han två år senare avvecklade verksamheten varslades drygt femhundra personer och han summerade vinsten till tvåhundra miljoner kronor.

Det finns uppenbarligen förväntningar från stelbenta offentliga aktörer som går att utnyttja. Det är förstås postmodernt och nedrigt att göra det, men så mycket måste vi ha lärt oss om mänskligheten att detta faktum inte förvånar. Kanske är det också en generationsfråga, dagens unga är duktiga på att hitta finansiering för olika hobbyprojekt. Vilket ansvar har en äventyrare för debattklimatet i Sverige?

För samtalet om skogsbruk och dess roll i klimatomställningen är detta märkliga tilltag, en förljugen dokumentär riktad för att avslöja SVT, förstås ett oväntat inspel. Vill man göra något konstruktivt av detta kan man passa på att reflektera över den egna förutsägbarheten. Filmen har bland annat spelats hos Naturskyddsföreningens Stockholmsavdelning. det kan inte vara roligt att få veta att man utnyttjats på det sättet.

Jacob SidenvallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons