Men var är Mora stenar?
Mora stenar ligger upplysningsvis i ett slags litet hus mellan Uppsala, och Knivsta. Så visst, man kan åka dit och titta. Men eftersom det hela är så extremt anspråkslöst inramat, nästan demonstrativt, är det likväl ytterst få som har en aning om vad de där stenarna är för något.
Men stenarna är inget mindre än riksarvsklenoder. Nationalklenoder skulle många hävda. Få tingestar är så laddade med svensk historia som de.
Vi börjar från början, och det är rätt långt tillbaka i tiden. Till århundradena direkt efter Kristus, då vattnet i Mälardalen drog sig tillbaka och jorden snabbt blev mycket bördig. Det ledde till befolkningsökning och därmed relativt starka och självständiga politiska enheter. Dessa låg naturligtvis ivrigt i luven på varandra. Till slut utkristalliserades en maktsfär som var så stark att den erkändes av de övriga och det erkännandet tog eventuellt rituell plats vid Mora stenar. Eller snarare på. Den tillträdande kungen ställde sig bokstavligen på en av stenarna för att låta sig bifallas av omgivningen.
Vi vet inte hur gammal seden är. Vi kan bara gissa. Men av karaktären att döma är den nog urgammal. Vi kan gissa att seden levde under det att svearna – eller Uppsalakungarna – trängde vidare in mot det övriga nutida Sverige. Mot Öst- och Västergötland, Norrlandskusten och andra landskap. Kungen skulle alltjämt hyllas vid Mora stenar. Eller vräkas från sin sten om han stötte på för starkt motstånd.
Någon gång i skiftet 1400-1500-tal blev det omodernt och stenarna blev där de blev. 1770 tog sig dock Gustaf III för att samla ihop dem och bygga ett litet hus runt dem och där finns de nu.
Historikern Herman Lindqvist besökte stenarna nyligen och förfärades över att den här styvmoderliga behandlingen fått fortgå i modern tid. SVT rapporterar i sammanhanget att Knivstas kulturchef har försökt få Statens Fastighetsverk och Länsstyrelsen (det är en statlig angelägenhet) intresserade av att göra om hela platsen till ett faktiskt turistmål och försöka få folk att veta om att stenarna existerar, men inte lyckats. Men en företrädare för Statens Fastighetsverk meddelar att man minsann tänker sätt upp nya skyltar (!) nästa år.
Vad skall man säga? Det är så svenskt. Detta blanka ointresse för svensk historia.
Lindqvist menar att om inget annat händer bör man flytta stenarna till Historiska Museet i Stockholm och inreda ett speciellt rum för dem. Det är förstås riktigt. Men det skall inte behöva göras. Det vore för bedrövligt om något sådant vore enda utvägen. Stenarna hör ihop med sin plats på ett sätt som är fullständigt självklart.
Självklart för alla utom svenska staten.