Miljonprogrammet växlar ned

Tjugofyra lägenheter i Alvesta kommun skall rivas. Det är Allbohus som inte får ekvationen att gå ihop sedan hyresgästen, Migrationsverket, meddelat att man inte är intresserad av förlängning. Det är inte så länge sedan åttioen lägenheter i kommunen revs och istället blev en park.

Det är inte många år sedan det var rusning efter hyresfastigheter. De senaste tjugo årens kraftiga befolkningsökning gjorde fastighetsaffärer till en lukrativ bransch. Med stora statliga aktörer som Migrationsverket fanns det pengar att tjäna även för ganska sömniga bruksorter som sedan länge vant sig vid att inget är gratis.

Miljonprogrammet är ett mycket speciellt kapitel i svensk historia. Det var betydligt större än förorterna till våra tre storstäder och deras skivhus. På tio år skulle en miljon bostäder byggas på orter som människor flyttade till. Det innebar att även mindre kommuner var en del av arbetet.

Maskinernas genomslag i jordbruket efter andra världskriget drog undan mattan för lantarbetarna. Sveriges intakta industrier visade vart flyttlassen skulle gå. Urbaniseringen gick oerhört fort. Men miljonprogrammet blev överdimensionerat. Det byggdes mer än vad som behövdes.

Ungefär som Kronobergs Tegnérlador. De ritades upp under biskop Tegnérs ledning när det stod klart att de första vaccinerna och potatisens etablering som gröda skulle skapa en rejäl befolkningstillväxt. De stora vita kyrkorna på landsbygden var byggda för att klara av fortsatt ökning, men man var helt oförberedd på både urbaniseringen och emigrationen.

I dag anses det också föreligga bostadsbrist. Men det är en sanning med modifikation. Inflyttningen till Växjö är fortfarande kännbar, här behövs nybyggnation. Men bara tjugo minuter bort är det aktuellt att riva hyreshus. Samtalet om bostadsbehoven behöver nyanseras men hindras ofta av politikers och byggsektorns syn på saken. Byggbranschen ses ofta som en stabiliserande faktor i ekonomin. När andra bromsar kan politiken skapa efterfrågan för att hålla igång viktiga arbetstillfällen.

Men det är hög tid att montera ned miljonprogrammen där det skett en överetablering. Bostäder är till för att hjälpa människor att leva sina liv, inte tvärt om. I Sverige älskar vi välbyggda hus som står länge, kanske har det med vädrets oförsonliga krafter att göra. Sverige är ett industriland med exportföretag som har tillverkning utanför storstäderna. De behöver kunna växa och krympa med konjunkturen och därför behövs bostäder.

Men på många håll är det just Migrationsverket som fått styra. Det är pengar som styrs av helt andra konjunkturer och som kommer uppifrån, utan hänsyn till mindre orters kapacitet och möjligheter. Miljonprogramshusen i mindre kommuner har på många ställen blivit en börda, och eftersom de också är slitna bör man tillåta att de rivs. Staten skapade tillgången och senare även efterfrågan.

Något som däremot saknas är småhus. Det har under många år byggts alldeles för lite jämfört med hur stor andel av unga det är som anger att de vill bo i ett eget hus. Den sortens byggnationer lär det finnas utrymme för även i mindre kommuner.