Miljöpartiet vilse i det gröna
Än en gång viftas det nu hejvilt med hot om misstroendevotum. Denna gång kommer brösttonerna från Miljöpartiet som vill klämma till klimatminister Romina Pourmokhtari (L). Hotet om misstroendeförklaring är menat som en markering efter att en utredning föreslagit att regeringen bland annat bör ersätta dagens utsläppsmål med ett mål för elektrifiering i stället.
Något ironiskt är det minst sagt att det just är Miljöpartiet som vill väcka misstroende. Partiet i fråga är mitt upp i sitt eget interna tumult där misstroendet mot nuvarande språkrör Märta Stenevi tycks koka över. Det är tal om arbetsmiljöproblem på partiets kansli, facket har larmat om ”en ohållbar arbetssituation” och Stenevis ledarstil sägs präglas av en ”toxisk toppstyrning”. Lägg därtill det av allt att döma spända förhållandet mellan Stenevi och den av valberedningen föreslagne kandidaten till nytt manligt språkrör, Daniel Helldén.
Inte ser det bättre ut av att Miljöpartiet har försökt krishantera affären genom att måla ut det som ett fulspel och att prata om det som ”riktigt smutsiga läckor”, som om det vore moraliskt fel att medier granskar ett parti.
”Diverse utspel kan rikta bort uppmärksamheten från interna kriser.”
Miljöpartiets opinionssiffror ligger fortsatt och skvalpar runt riksdagsspärren. Att ett parti i en sådan situation gör diverse utspel som dessutom kan rikta bort uppmärksamheten från interna kriser följer en partistrategisk logik. Men när man väljer att göra det genom alla dessa misstroendeutspel avslöjar det samtidigt att man greppar efter halmstrån. Man har slut på policyidéer; att väcka misstroende blir ett enkelt men billigt sätt att visa att man ”gör något”. Men det blir en markering för markeringens egen skull.
Misstroendevotum är ett viktigt verktyg, en yttersta garanti för parlamentarismen och ett slags sista utväg när förtroendet från riksdagens sida är förbrukat. Det är inte tänkt som ett allmänt påtryckningsmedel.
Den inflation som gått i mängden misstroendehot devalverar instrumentets värde. Det vittnar också om behovet av statskonst i svensk politik. Mer respekt för grundlagen och mindre polarisering.
