Minns de döda med värdighet

En officiell minnesstund för att ihågkomma terrorns offer hör till det minsta man skulle ha kunnat förvänta sig på årsdagen för terrorattentatet i Stockholm som inföll i går. Ett sätt för både de anhöriga och för nationen som helhet att hedra de döda, samt för att sluta sig samman för att läka såren.
Ledare • Publicerad 8 april 2019
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Pontus Lundahl/TT

De flesta svenskar minns nog var de var och vad de gjorde eftermiddagen den sjunde april 2017, då den IS-affilierade terroristen Rakhmat Akilov med en lastbil som vapen körde längs Drottninggatan i centrala Stockholm och skoningslöst dödade fem personer.

Likt terrorattacker i många andra städer runtom i Europa och övriga världen har det fruktansvärda dådet bränt fast datumet i människors minnen, som ett ärr kvarlämnat efter ett svårt sår.

Det får sägas vara kutym i de länder som har drabbats av terrorism att nationen på något vis ger utryck både för den sorg som finns kvar efter de döda men också för att markera att man står enade i försvaret av demokratin och det öppna samhället i kampen mot terrorn. Man kan resa monument till offrens minne, hedra dem med årliga ceremonier, och instifta fonder för att bidra med ersättning till offrens anhöriga.

Sverige har i sedvanlig ordning hanterat frågan om terrorism på ett sätt som lämnar de flesta besvikna, till och med när det gäller denna fråga om hur man skall hedra offren. Något som kan tyckas borde höra till de enklare åtgärderna.

Det finns fortfarande inget minnesmärke på plats i Stockholm, trots att det har gått två år sedan terrorattacken. Inte heller finns någon fond för de anhöriga, även om vissa partier förvisso har visat intresse för en sådan. Sverige har visserligen antagit ett EU-direktiv som säger att familjemedlemmar till terroroffer även de kan betraktas som offer. Men vad betyder ett sådant erkännande på en bit byråkratiskt papper om det inte leder till till något konkret.

Men det värsta är ändå den känslokalla behandling som de anhöriga har visats av Stockholms stad. Ursprungligen hade staden inte tänkt uppmärksamma årsdagen i går på något sätt alls. Efter den upprördhet det beskedet gav upphov till både bland offrens anhöriga och allmänheten, ändrades beslutet och man gick med på att åtminstone anordna en kransnedläggning på Sergels torg. Men inga av de anhöriga bjöds in. Som förklaring fick de veta att ceremonin var ”privat”.

Hur är det möjligt att visa en så häpnadsväckande respektlöshet? Att anstränga sig för att återanpassa återvändande IS-krigare från Syrien med bidrag och bostadshjälp går tydligen an, men när det gäller hjälpen till dem som fått sina liv förstörda av en terrorist från samma mördarsekt står myndigheterna handfallna. Ur led är tiden.

När Akilov slog till mot Stockholm var det inte bara en attack mot Sverige och det öppna samhället. Framförallt berövade han livet på konkreta personer av levande kött och blod. En av dem bara ett litet barn. Ebba Åkerlund, Lena Wahlberg, Maïlys Dereymaeker, Chris Bevington, Marie Kide. Kom ihåg deras namn, och hedra deras minne med värdighet.

Thomas HermanssonSkicka e-post