Moderaterna och Metall på samma sida
Rimligen borde då också S-ledaren Stefan Löfven, även han på plats i Johannesburg, avkrävas en offentlig ursäkt. Men sådana krav har inte ställts, vilket vittnar om att de som nu pekar finger åt Moderaterna inte är särskilt intresserade av vare sig apartheid eller historia. De ser sin chans att smutskasta en politisk motståndare när de i stället borde dra lärdom av det framåtblickande ledarskap de bekänner sin närhet till – Nelson Mandelas.
Under 1980-talet hade Metallindustriarbetarförbundet en av de tyngsta och mest strategiska positionerna i svensk ekonomi. Det var i denna fackföreningsrörelse Stefan Löfven skolades och gjorde karriär. Metall var starkt kritiska till ANC och satte sig precis som Moderaterna emot en handelsbojkott. Det visar hur Sydafrikafrågan delade den svenska arbetarrörelsen i två läger: en pragmatisk och realistisk sida kontra en moralisk idealistisk.
Bakgrunden till anklagelserna mot Moderaterna är avståndstagandet mot ekonomiska sanktioner i slutet av 1970-talet och efterföljande årtionde. Oaktat att förebråelserna kommer från en vänster som inte alltid lyckats hålla distans till folkmördare som Stalin, Mao och Pol Pot så är kritiken i sig djupt oärlig.
Att vara emot en handelsbojkott mot ett land är inte detsamma som att ställa sig bakom dess politiska system. Med viss reservation: frihandel var aldrig vänsterns invändning mot de amerikanska ekonomiska sanktionerna mot Kuba, utan ett socialistiskt brödraskap med diktaturen. Med vänster menas här inte bara företrädare för Vänsterpartiet, utan även socialdemokrater som Olof Palme, Pierre Schori och Margareta Winberg.
Även den brittiske premiärministern Margaret Thatcher stod emot kraven på handelsbojkotter. Och eftersom hon är symbolen för all världens ondska i de socialistiska leden har hennes betydelse för apartheidssystemets upplösning om inte tystats, så tonats ned. Men det finns undantag. Författaren Henning Mankell påminde om järnladyns centrala roll i samband med hennes begravning. Att hon var emot sanktioner hindrade henne inte att betrakta apartheidlagarna som absurda och inhumana. Hon pläderade dessutom utan omsvep att Nelson Mandela borde friges.
Exemplet Thatcher är intressant, eftersom Moderaterna höll samma linje i sanktionsfrågan. Man befarade att den skulle vara kontraproduktiv. Det ensidiga stödet till ANC var också en kontroversiell fråga. Moderaterna var avvaktande och pekade på andra grupper. En orsak var de hårdföra marxisterna inom ANC, understödda och utbildade av Sovjet, som bedrev en blodig kamp med civilister som måltavlor. Det var också först med murens fall den sydafrikanska regimen vågade inleda en reform. Hotet från Öst försvann. Utan Mandela hade det kanske ändå utmynnat i ett inbördeskrig. Han var nationalisten som bröt med socialismen och överraskade en hel värld när han satte dialog framför konflikt och försoning framför hämnd.
