Modernitetssverige skördar frukterna
Finland är inget auktoritärt land där yttrandefrihet är satt under stövelklacken. Men det är ändå förbjudet att bränna en koran på allmän plats, inte minst utanför en Moské i huvudstaden, på det sätt som skedde i Sverige för några dagar sedan. Det beror på att Finland har kvar den lag om trosfrihet som var snarlik den svenska motsvarigheten som avskaffades 1970.
Är en sådan lag således ett hot mot yttrandefriheten? Led Sverige under åsiktsförtryck fram till 1970? Det vore ett starkt påstående.
Sådant förtryck hittar vi i annorstädes. Som i Pakistan, Jemen, Irak och andra muslimska länder. Sådana som manat till bojkott mot Sverige i en slags förvriden påstådd strävan mot ”tolerans”. Vi hittar förtryck i länder som Kina, Ryssland och Saudiarabien, medlemmar i det Förenta nationernas människorättsråd, som nu har extrainkallats för att behandla frågan om det skandalösa i att Sverige tillåter kränkande behandling av koranen.
Och vi kan eventuellt få se vår Nato-process bli ytterligare sinkad. De internationella (muslimska) protesterna kan faktiskt bli av sådana mått att Turkiets president Erdogan får det politiskt svårt att släppa in Sverige även om han skulle vilja.
Så vad bör Sverige göra? Ingenting, förutom att värna den yttrandefrihet vi har bestämt oss för att ha i vårt land. Principer är inte gratis. Skulle vi vika oss för det tryck som nu håller på att byggas upp förlorar vi något långt mer värdefullt än rätten att bränna heliga skrifter. Danmark vek sig inte under kontroversen med karikatyrteckningarna av Muhammed och vi bör inte göra det nu.
Det tragiska i detta är att det i princip är omöjligt att återinföra den en gång okomplicerade trosfridslagen. Inte praktiskt eller juridiskt omöjligt men politiskt och kulturellt. Islam existerade enbart som abstraktion under tidigt sjuttiotal. Nu har koranen kommit att bli en symbolfråga av närmast existentiell politisk natur, och är dessutom plötsligt säkerhetspolitisk dynamit. Alla synpunkter på reglering av möjligheterna att kritisera eller provocera en religion sker numera genom en lins av eventuell islamsk repression. Inte minst som islam är en växande minoritetsreligion i Sverige.
”Det tragiska i detta är att det i princip är omöjligt att återinföra den en gång okomplicerade trosfridslagen.”
Dessutom strider en trosfrihetslag för mycket mot svensk självbild. Sekulariseringen har dragit iväg så långt att den passerat en slags mental punkt utan återvändo. Att begreppet ”hädelselag” används av dess ilskna kritiker bär syn för sägen. En ”finsk” situation betraktas som rent radioaktiv av svensk opinionselit, trots att man aldrig funnit anledning att sky finsk lag förut. Men den är någonstans för anti-radikalistisk.
Det självbelåtna modernitetssverige vände under en lång tid ryggen åt helighet och avskaffade gränserna. Nu skördas frukterna. Det är ingen tacksam sits vi har arrangerat åt oss själva men nu sitter vi där och det är bara att bita ihop.