Några varningens ord

Ledare Artikeln publicerades

Det finns många utmaningar att ta tag i under 2020. En av dem är att inte hålla på och säga ”utmaning” jämt och ständigt. Utmaning är ett av de fem ord som professor Stig Strömholm varnar för i en understreckare i Svenska Dagbladet på årets första dag.

Foto: Claudio Bresciani / TT

De andra är ”relevant”, ”spännande”, ”inspel” och ”återkoppling”. Alla faller inom ramen för sådana som Strömholm anser vara ”flitigt använda och förefaller att tas på djupt allvar men som härbärgerar oklara tankar eller som rentav visar sig inte ha något innehåll alls”. Stöter man på sådana, menar Strömholm, är det något av en medborgerlig plikt att försöka röja bland bråten.

Vi är mycket för medborgerlig plikt här på Smålandsposten, så låt oss ta oss bidra med några ord som borde bannlysas under 2020, eller åtminstone användas med större eftertanke.

”Leverera” är definitivt ett sådant ord. Det används av folk inom den politiska apparaten. För de flesta människor handlar det om ett paket som kommer med posten, eller ett lass av några slags produkter från något företag som brukar, ja – leverera saker. Men på politiska betyder det resultat. Löften som infrias, visioner som förverkligas och lagar som stiftas (aldrig avskaffas). Nyamko Sabuni är till exempel återkommande förtjust i allt som skall ”levereras” av Liberalerna. Alla politiker som vill att någon skall lyssna borde sluta säga ”leverera”.

”Potential” är ett annat irriterande ord. Inte i sig men som det används om allting. Numera är det ett slags nav för managementfloskler, självhjälpsindustri och också där hela sfären av politiskt bludder. Det finns ingenting som är så eländigt att det inte har ”potential” att vara något annat eller bättre – vilket ju är helt självklart. Aristoteles hade gnisslat tänder om han hade hört allt snack om potential i Sverige.

”Tänket” hör till de värsta orden. Det är inte ens ett ord. ”Tänket”, alltså de resonemang, funderingar, överväganden, reflektioner, attityder, tankeinriktningar, utgångspunkter som uttrycks inom en grupp – finns inte. Däremot finns just en mängd precisioner som går att använda. Men ”jag gillar tänket” kan fullt vuxna människor ändå utbrista över mötesbordet som om de regregerat till fyraårsstadiet och vill ha en polkagris.

Men det absolut värsta ordet är värst för att det är så vanligt. Det är ”prata”. Alla, politiker, journalister, akademiker – alla, som verkligen borde förstå att det istället heter ”tala” om det handlar om något utöver det privata, säger och skriver numera ”prata”, som om hela Sverige var en stor skolgård där alla glider runt och småsnackar med varandra.

Även om det faktiskt kan tyckas vara en rättvis metafor betyder det ändå inte att ”prata” är korrekt. Pratar gör man i intima, privata, avslappnade, otvungna sammanhang. All muntlig kommunikation som är mer formell än så består i att någon talar om något till någon eller några. ”Prata” är helt outhärdligt att höra precis överallt.

Så en gång till: det heter TALA. För Guds skull: TALA!

Puh. Och året har bara börjat.